Happy friday morning! Jag har redan hunnit med en massa saker, tvättat några maskiner, väckt Tilda, fixat i läggan och nuuuu snart ska jag dra till jobbet! Glad fredag till er alla!!

Sån e jag!

Bara för att jag inte har någon telefon att ta bilder med och delge er så vill vill vill jag det!! Helt plötsligt har jag en massa kul jag vill fota och visa er. Till exempel mig sjääälv och mig sjääälv. Men tyvärr. No can doo.

Min vän Sickan har precis lurat in mig på något man skulle kunna kalla för en after work. Hela lurendrejeriet gick till såhär: Hon frågade om vi skulle ta en AW. Jag tackade ja. Men med lite avbrott för diverse hemliga ärenden jag måste fixa. *host host* typ lite smussel inför en viss födelsedagsfest som går av stapeln på lördag.

På tal om lördag så tänker jag på söndag. Då är det ju den 11 september. 911. Min äldsta sirra fyller år då (det är henne vi ska fira). Hon blir för övrigt så gammal så jag har tappat räkningen, men min point med datumet var att jag hoppas det inte händer nåt hemskt den dagen. Jag menar vi har ju kraschen i dom där tornen, Anna Lindh och sånt där..

Hur nojjig ska man va? Va?? Va?? Nu när jag börjar tänka på det så vill jag ju bara ha en bunker att krypa in i under hela söndagen. Kanske jag ska försöka hitta ett skyddsrum dit jag kan bjuda in alla jag gillar. Så kan vi sitta där, med söndagsångest, och dricka lite vin och vara nojjiga ihop. Fast å andra sidan så kanske nån dåre öppnar luckan och släpper ner en bomb i bunkern. Då sprängs man ju i alla fall! Hmm.. Hur tänker ni göra?

Jag ska fråga Sickan om vad som är bäst att göra på söndag. Fast jag tar det en timme in på after worken. Jag har lärt mig att inte säga allt jag tänker på precis innan jag är på väg nånstans med en vän. För då är det som att jag plötsligt aktiverar folks hjärnor! Då kommer dom helt från ingenstans på att det är deras tur att hämta på dagis eller nåt sånt där.

På sistone har jag och min beloved iphone börjat glida isär. Vi som en gång var ett. På sistone när jag lämnat mitt hem för att gå till jobbet på mornarna så har jag många gånger när jag kommit halvvägs kommit på att jag glömt luren hemma. Då har jag vänt om och hämtat den, bett om förlåtelse och sen vart snäll och ringt med den hela dagen. För att kompensera typ.

Idag glömde jag den totalt. Jag sitter på jobbet nu och inser att min baby ligger kvar därhemma. Man kan tro att en lite lätt panikångest kan tänkas bryta ut. Men det känns bara befriande. Säkert som att lämna sin gnälliga unge på dagis. Lite separationsångest men också jävligt skönt.

Tiderna förändras. Jag kom att tänka på en sak som jag tänkte på häromdagen: Kan man fortsätta vara analog i en digital värld?