Italien var fantastiskt. SICILIEN var fantastiskt.

Jag har alltid skrattat lite åt mina föräldrar som gång på gång reser tillbaka till landet, återupptäcker gamla favoriter och hittar nya, eftersom min egen resefilosofi är att se nytt nytt nytt. Men jag kan erkänna att det är en ganska stor del av mig som efter den här resan säger; låt oss bosätta oss där. Bland apelsin- och olivlundar, där ALLT handlar om mat, landskapet tar andan ur en och alla pratar sjukt vackert vare sig de skäller på en eller berömmer ens blonda lockar.

Förlåt mamma och pappa för att jag fnissat åt er i mjugg. Jag var nog också italienare i mitt förra liv. 

Vi ägnades oss mestadels åt att sitta på vår patio under vinrankorna och läsa böcker, bada i havet från vår egna lilla strand (ja, alltså den var ju inte VÅR. Vi är ju inte Hiltonfamiljen. Men eftersom det var i slutet av säsongen så var vi de enda från fjärran länder och därmed de enda badankorna) och vandra runt på torra gator i små byar. Vi hade hyrt ett makalöst fint hus med stora trädörrar, egen fruktträdgård där citrusfrukterna bad om att bli plockade och gulliga morföräldrar på våningen ovanför som pratade ursnabbt på italienska fast vi inte förstod. Vi åkte tåg till Cefalú och åt pizza, åkte tåg åt andra hållet till Palermo och kikade efter maffiosos, åt glass och vandrade bland vackra hus. Vi gick på marknader, fyndade små minnen, drack kaffe, inspirerades att ha blommor och växter överallt och framförallt njöt vi av en ultimat semestervecka i ett sorts olivoljedoftande paradis.