Just nu kollar jag på olika serier för att somna om kvällarna. Jag ser det som ett sätt att fylla den kulturella kvoten utan att behöva gå på teater, opera eller balett men också ett sätt att lära mig både det ena och det andra om vårt komplicerade samhälle. Nu kanske zombieserier inte klassas som finkultur värdig lillfingerspretande kaliber. Må så vara. Jag tänker inte titta på Downton Abbey ändå. Däremot ser jag följande:

Twin Peaks. 

The walking dead.

GIRLS!

Joråsåatte. Jag har sällan längtat så mycket efter en ledig dag. Och eftersom Murphys lag hörde mina tankar så bestämde sig Murphy för att bara: kabam! Vi ger henne hosta som får organen att dansa lindy hop!

Och eftersom jag åker till Malmö på torsdag, ska styra upp massa planering runt en modevisning imorgon och på onsdag + göra klart några sidor till tidningen så tar jag som legitimerad hobbydoktor ut min veto mot allt det onda och beordrar sängläge idag men mycket Cola Zero med mynta och Twin Peaksmaraton på Netflix som medicin. 

Såhär ser det ut just nu från min position genom Photo Booth. 

Gårdagens smink, lördagens hår, frottéponcho/morgonrock/grej och turkos vägg i symbios.

Mellan avsnitten målar jag naglarna i Lumenes knallgula "get color" no 13 och Mavalas "Blue Curacao" no 171 och läser Nanna Johansson.

Vägrar att ha andra sängläder än våra nygamla 70-talsblomster från Mikaels föräldrars stuga så vi tvättar dom, väntar på att dom ska torka och bäddar med dom igen. Känns som att jag ligger i en psykadelisk, gul äng hela tiden. 

Vilar även mitt arma huvud mot denna raritet på kontinuerlig basis. 

Slut på meddelandet. 

Ibland vet jag inte om min längtan efter ett hus är en sorts överdimensionerad önskan om ett gigantiskt pysselprojekt. Men tills dess så har jag som sagt lite svårt att få plats för alla växter jag med en nybörjares passion tar hem och experimenterar med. 

Just nu bor en vanlig gul lök i ett vattenglas och jag fascineras över hur dess rötter bara växer och växer och växer. 

Ja. Och nu har den börjat mögla också. 

Illustration som ska få didgital färg så fort jag fått hem min nya ritplatta.

Att sitta på tidningsredaktion är som att vara i ett inferno. I stormens öga. Att balansera på knivseggen och under luppen på storebrors (vare sig det är 1984 eller Kallocainmodellen) vakande öga. På ena sidan sitter en kollega och korrläser nästa nummer, på andra rusar företagets projektledaren fram med andan i halsen och håret i en snara runt halsen och överallt ringer telefonerna som om vi alla glömt våra barn på dagis.

Det är en mental tröttma jag glömt bort. Och saknat så innerligt. 

För att jobba med saker man älskar är som en trygg liten hamn när man för tillfället är en guppig liten uppochnedvänd båt. Hur hetsigt och stressigt det än är, hur svettig ens handflator än må vara emellanåt, så är det som att komma hem. 

Jag har just nu så mycket jobb inom olika områden och och på det privata planet känns det som om jag genomgår någon sorts emotionell härdsmälta. Jag tecknar hela tiden men det finns aldrig tid för någonting stort eget. Det är bara små små doodlingar på block, papperssnuttar och kuvert. Och det är jämt någon sorts variation på densamma motiv. Ansikten, personer som jag kanske sett eller bara hittat på. Jag vet inte. Men dom känns trygga.