Illustration som ska få didgital färg så fort jag fått hem min nya ritplatta.

Att sitta på tidningsredaktion är som att vara i ett inferno. I stormens öga. Att balansera på knivseggen och under luppen på storebrors (vare sig det är 1984 eller Kallocainmodellen) vakande öga. På ena sidan sitter en kollega och korrläser nästa nummer, på andra rusar företagets projektledaren fram med andan i halsen och håret i en snara runt halsen och överallt ringer telefonerna som om vi alla glömt våra barn på dagis.

Det är en mental tröttma jag glömt bort. Och saknat så innerligt. 

För att jobba med saker man älskar är som en trygg liten hamn när man för tillfället är en guppig liten uppochnedvänd båt. Hur hetsigt och stressigt det än är, hur svettig ens handflator än må vara emellanåt, så är det som att komma hem.