Jag känner mig som en hycklare som jämt vevar med mitt pekfinger sådär hätskt i luften och kläcker ur mig kommentarer om överkonsumtionenssamhället och hur det äcklar mig med slit och slängkultur. Och sen i princip lägger upp en liten miljon med inlägg på nya saker jag köpt. Eh. 

Men till mitt försvar kan det tilläggas att jag köper saker då och då och sen plåtar det efter hand och lägger in allt ungefär samtidigt på bloggen. Sådetså.

För priset av en latte ungefär (vad vet jag om vad en latte kostar egentligen, jag dricker ju inte kaffe förutom när jag tror att jag ska dö vissa tisdagsmornar och shottar en espresso) fick jag dessa skapelser ovan. Nummer ett ska få sig en redesign i form av plexiglasfåglar och de andra använder jag redan friskt såsom de är. 80-talsflåsande neonartade.

Jag erkänner motvilligt och under press att jag ibland tycker att Lana del Rey är okej. Jag tycker fortfarande att hela grejen med henne är ganska pretto och plastigt men samtidigt så tecknar jag jobb väldigt bra till hennes musik av någon outgrundlig anledning. (På samma outgrundliga sätt som musiken till Twin Peaks får mig att somna som ett litet barn)

OCH, som nyfrälst blomsternymf och växtknarkare så ser jag rosenskimrande på hela tanken med blommor-på-huvudet-grejen. Så nu ligger det en hög med loppisshoppade fakeblommor och väntar på att limpistolen ska gå loss. 

Kan bli episkt eftersom jag har helt andra ramar för vad more is more innebär. Och less is more för den delen också. 

Den här tecknade jag ju i höstas i någon sorts Lanainspireratdelirium. 

Vi, jag och handendär jag är ihop med, firade fyra år tillsammans i januari och jag fick en växt. En aloe veraväxt. Tusen gånger bättre än ett fång med rosor om man frågor mig. 

Nu bor den ovanpå långbenta modeller, tillsammans med "vårlökar" och mynta i en plåtburk jag hittade i en övergiven fäbovall. 

I detta skrivande nu infinner sig mitt lekamen (för denna förkylning gör att jag misstänker mig ha en astralkropp som susar runt på andra ställen tillsammans med min alvedonknarkande själ) i Göteborg på den sista utav tre mässor. Min uppsyn går att jämföras med en trubbnosig mops (jag tror starkt på det som en underdog till SS13 looken) och jag tillbringar mestadelen av tiden invirad i ovanvisande tygsjok. Second hand/vintage som vanligt med touch av Zarahalsduk med aztekkomplex. 

Eftersom det inte finns någonting som får mitt hjärta att rusa klädmässigt lika mycket som något broderat eller allmänt 70-talsartat så kan man ju tänka sig hur jag reagerade på den här blusen. När känslan av "var är bussen till Woodstock?" uppenbarar sig vet man helt enkelt att man är rätt. Och när jag skriver man så menar jag, jag. 

105 kr på Myrorna i Halmstad i julas.