Jag är ute på "landet" som jag skämt och sido kallar det, mitt barndomshem 20 minuter från stan där jag bott större delen av mitt liv. Här får jag mycket tid för reflektion, och jag och min mamma går många promenader där vi avverkar det ena ämnet efter det andra, ventilerar, bollar tankar - allt i sällskap av naturen. Vi pratar ibland om olika generationer, hennes och min, och hur vi formats. Det finns saker de aldrig riktigt kommer förstå sig på, och vice versa. Det försöker jag lära mig att acceptera. Vi kan skratta åt att min generation är en sådan som känner mycket, vi styrs av våra känslor och pratar ut ifrån känslor. Det kan låta så dramatiskt, och det är lätt att göra parodi på, men det har ju såklart att göra med den tid vi lever i. Jag tror inte man kunde, fick eller behövde känna efter lika mycket på den tiden min mamma och pappa var i min ålder, det fanns inte lika mycket att reflektera över, det var andra spelregler, och mycket bestod bara av att göra. Få dig ett bra jobb, hitta en partner, köp bostad, skaffa barn.. det var inte lika mycket snack om att "hitta sig själv" eller utforska världen, för det fanns inte samma möjligheter. Kan ni ibland tänka att ni skulle vilja levt på en annan tid? Eller känner ni er priviligerade över att få leva nu? Jag blir ibland osäker.

Med utvecklingen kommer mycket dåligt, tekniken går fruktansvärt fort och den skapar möjligheter som kan vara väldigt oroväckande. Samtidigt, om man tar sjukvården och forskningen som exempel, så är det tacksamt att man får leva nu.

Relationer är något som också ofta kommer på tal, alla typer av relationer, människor man har omkring sig, vänner, bekanta. Ni som känner mig vet att jag tycker att det är väldigt intressant med psykoligi, jag tänker mycket på sådant, jag tänker mycket över lag. Kanske är det för att jag påverkas så starkt, både positivt och negativt, av folk i min närhet. Det kan kasta omkull mig helt. Jag tycker också att psykologi är en grundsten till väldigt mycket. Kan vi förstå andra, förstå varandra, så har vi en stor chans till att lyckas bättre på jobbet, behålla vänskapsrelationer och leva happily ever after med någon. Tror jag.

Sårbarhet och ödmjukhet är två egenskaper jag värdesätter högt, delvis hos mig själv men också hos människor i min närhet. Jag tycker att det är två grundpelare som gör att man faktiskt blir en bättre människa. Jag tycker att det är väldigt intressant att de är två egenskaper som vid första anblick är enkla att avskriva som känsliga, medan om man uppträder härdad och högmodig vid första anblick kan uppfattas som självsäkert och attraktivt. Jag har dock lärt mig, att det oftast är tvärt om. Människor som inte är rädda för att öppna upp sig, bjuda på sig själva, vara eftertänksamma och iaktagande, berätta om jobbiga saker, fälla en tår, våga ventilera är sådana som för mig är de absolut starkaste, och coolaste. Personer som måste hävda sig själva, alltid berättar om hur bra de är på något och påstår att de aldrig är dålig på något, är för mig människor som utsöndrar osäkerhet, och mest av allt, är de människor som inte vågar känna. Känslor är negativit förknippade för dem, eller så är det för jobbigt, och detta syns utåt. Vågar vi inte känna innåt, förstå våra brister, se våra rikligheter, acceptera vad vi behöver jobba på, ta in vad vi är bra på, så kommer vi inte kunna utvecklas, bli bättre, må bättre. Att vara stark är att våga vara svag.