Mammatankar

Det här kan vara mitt kortaste inlägg någonsin men jag ville verkligen tipsa om något som underlättar vårt vardagsliv så ofantligt mycket och får oss att lämna de 5-10 måltiderna som en vanlig familj brukar snurra sig igenom:

PLANERA MIDDAGAR

Det må låta simpelt men handen på hjärtat: gör du det? Och då menar jag att verkligen lägga manken till och testa minst en ny rätt varje vecka. Vi gör det, det är smart och vi ser till att det max tar 20 minuter att färdigställa på en vardag. Kräver planering alltså. Söndagar är viktiga dagar för att klara detta. Antingen är det flera storkok igång, det handlas, planeras och skrivs upp på listan. Mest vegetariskt och med fisk även om familjen firar med pasta carbonara så fort jag är borta.

Mina största inspirationskällor är för tillfället Green Kitchen Stories (blogg, app, bok), Portionen under tian, Givemesomeoven och att fråga kollegor vad de lagar. Mums! Alltså ovan nämnda är ALLTID min inspiration. Kanske även Jävligt Gott.

Vissa veckor blir restfest-vecka då det blivit en portion över här och där. Ingen dör av samma mat en gång till.

Har du tips på mat ni gärna gör hemma som passar till vardagspusslet tipsa gärna!

Lagom utlämnande titel på det här inlägget men det är sanningen. Jacques kan inte gå än. Han tar sig mellan möbler men på väldigt vingliga ben och går helst på knäna.

Vi kommer nu få en remiss till sjukgymnast för att bedöma om det är något som är fel eller om han bara behöver extra hjälp. Han är helt normal i övrigt och checkar av alla boxar som ett barn i hans ålder borde.

Om jag är orolig? Ja så klart jag är. Jag är hans mamma och jag älskar honom så otroligt mycket. Jag och Stefan har målat upp de värsta av scenarion men det är osannolikt att det blir så. Men tänk om han inte kommer kunna gå, att det är något fel på hans fötter (som jag trott länge). Fan alltså. Blir alldeles ledsen när jag tänker på det.

om vi bortser från bristen på steg så är han verkligen helt underbar; sjunger alla typer av sånger, håller takten, pratar meningar med två-tre ord, pussar, slåss och älskar sin pappa mest av allt. Tänk så han förgyllt vårt liv.

Miriam min Miriam är också helt okej. Håller henne lite för mig själv ett tag. Känner att hon behöver det.

Står just nu och dela tittar ut genom fönstret och dels håller koll på en pizza som är i ugnen. Är idag trött och bakis. Det är då människor kan uppleva en viss ångest men jag blir mer eftertänksam och grubblar. Jag gillar det men jag gillar inte att vara bakfull. Dock totalt värt det eftersom gårdagens invigning av en väns terrass liksom blev en riktig röjarkväll där vi dansade, sjöng högt och slutade på V.

Vackra Elin.

Och det är med just den underbara känslan från gårdagen som jag tänker på relationer i mitt liv. Jag har alltid trott på att ibland kommer människor in i livet för att stanna för alltid och ibland kommer de in för en liten liten stund. Alla relationer har sitt syfte och ibland sin tid. Det senaste året har jag strävat efter att hålla mina vänskaper levande och berätta för människor hur viktiga de är. Skulle vilja vara en sån som skriver fysiska brev eller kort men har insett att jag är bra på andra saker.

Jag har också fått flera nya relationer i mitt liv som jag känner mig stolt över. Starka härliga kvinnor som har nära till sina känslor, till skratt och som håller varandra om ryggen. Underbart! Det som är viktigt för mig numera är att inte ödsla min tid på relationer som inte ger energi och de här kvinnorna ger massor av energi!

Äntligen kom dagen då Miriam fick lämna skolan bakom sig för 10 veckor av välbehövligt sommarlov. Vilken pärs det har varit och även om vi tar en paus från det så kommer det vara minst lika tufft att ta tag i när hösten och årskurs tre börjar. Hela min kropp har längtat efter sommarlovet. Inga fler morgnar med ont i magen för att veta om Miriam kommer krampaktigt krama mig och be om att få följa med mig till jobbet och oförstående föräldrar som inte alls tycker det egentligen rör dom. För mig har det inte spelat någon roll vad andra tycker och tänker om något. Miriam har mått dåligt, det är det enda jag bryr mig om.

Det kanske låter banalt och enkelt men jag är inte intresserad av att höra utlägg om vad som stämmer eller inte. Det akuta har varit Miriams mående och med andningspausen från skolan kan vi alla slappna av och hitta tillbaka till oss själva och vår familj. När en person i en familj på fyra personer mår dåligt mår all dåligt och Miriam är en så generös, empatisk och klok tjej så det rubbade balansen.

Kommer kanske berätta mer framöver men nu ska jag väcka världens bästa Miriam.

Jag känner mig så opersonlig och ytlig på Instagram just nu. Det är bara event, middagar, sol och drinkar och det kan ju vara sant till visa del men resten av livet då?

Att dottern mått så dåligt att hon varit hemma från skolan, att mormor 95 år kanske sjunger på sista versen och att jag har nära till tårar. Det kommer inte upp. Jag orkar helt enkelt inte eftersom jag har känslorna på utsidan och minsta lilla grej kan få mig att börja gråta. Jag är stark som person men ibland vill jag bara få vara liten.

Imorgon fyller jag också år och jag bryr mig inte så mycket vanligtvis men nu gör jag det. Det känns som om ingen bryr sig om att skicka en hälsning, en fin gest eller liknande. Tur att jag har Facebook, imorgon kommer de många opersonliga hälsningarna...