Mitt Sverige

Dansa på fest nu och då

Jag är på Gotland. Jag dansar mig svettig på dansgolvet och det är då det händer. Jag förstår att jag inte längre är i 20-årsåldern. Nu är jag mina föräldrar när jag som barn var med på fest och såg mina föräldrar dansa. då tyckte jag det såg roligt och lite pinsamt ut.

Den känslan av hur tiden går var speciell. Tiden när jag svingade mina lurviga på en nattklubb halva natten och sen cyklade hem i gryningen är över. Jag saknar den inte alls.

Kanske är det just det som gör att jag samtidigt blir lite sorgsen. För att jag inte vet vilken tid det är nu. Är det tiden då jag paddlar igenom grönskan tillsammans med en vän för att sen dricka RIKTIG champagne på en brygga eller är det tiden då träning inte görs för att det är så jäkla roligt och får tiden att gå utan för att min kropp blir stel och gammal när den inte får röra på sig.

Spännande är det, jag välkomnar tiden in.

;
Foodstock 2019 eller den totala bristen på självrannsakan

Det har gått nästan en halv vecka sedan Foodstock. Jag har väntat och väntat. Väntat på att någon annan än jag som känner skavet ska agera. Skavet av att vilja för mycket, kanske av girighet som arrangör och i slutändan då inte kunna leverera till de tusentals besökare som tog sig till Fjäderholmarna i lördags eftermiddag.

Märk väl att jag säger i lördags. Om jag hade gjort som alla andra foodies, journalister, branschfolk osv så skulle jag ha varit där på söndagseftermiddagen. Då var allt väluppstyrt, knappt en tredjedel av besökarna från lördagen (om ens det) och luften pyste av inbördes beundran. Ni är många som vittnat om detta, var är ni idag? Varför hörs inte er kritik om festivalet utåt? Istället är det tillrättalagda bilder, hurra-rop om en väl genomförd festival och ryggdunkeri som får mig att storkna.

Jag är så tacksam att jag inte kunde vara där då utan istället fick uppleva Foodstock som den vanliga besökaren. Hur en ivrig förväntan byttes mot bestörtning, ilska över bristen på mat, på långa köer som slutade i ett "maten är slut", på dålig kommunikation & information, tacksamheten över att de fasta krögarna på ön förstod vad 3000 sålde biljetter innebar och sen massflykten från ön. Flykten som började i den långa kön för återköp - där två personer jobbade konstant med att antingen skriva upp vilken mail kravet på återköp skulle komma ifrån (ni skulle sett de listorna) eller föra över pengar på korten, och som slutade med att vara bland de sista som fick plats på båten ca 18:30, alltså 4,5 timme innan festivalen skulle stänga för kvällen. Jag tyckte så synd om de besökarna som kom ut med den båten bara för att mötas av att det inte fanns någon mat och sen snällt antingen fick ställa sig i den långa kön till båten som skulle gå om en timme eller sätta sig på Rökeriet när en tänkt sig att smaka sig igenom mat från 11 michelin-stjärnor, 18 toppkockar, 12 hantverkare och ett 10-tal restauranger representerade – allt samlat på en och samma ö i avslappnad skärgårdsanda!

Fast kanske ska vi ta det från början.

Jag älskar hantverk, jag älskar mat och jag älskar restaurangbranschen. Min bransch som jag är så stolt över att vara en del av. Jag kommer alltid sträva efter att lyfta fram restauranger, kockar, diskare, restaurangchefer, hovmästare, sommelierer, bartenders och servitörer som vill mer. De som går i bräschen och vill förändra, förädla och dela med sig av sin kunskap. Underbart helt enkelt. Vad jag däremot inte kommer vara en del av är den ryggdunkarmentalitet utan att våga kritisera eller ifrågasätta som jag ser mer och mer av. Hur blev det så här?

När jag första gången läste om Foodstock väcktes mitt intresse direkt. Man skulle kunna säga att jag tänkte att Äntligen en gastronomifestival som bjuder på bredd med både kockar, hantverkare, matlagning och upplevelser av alla det slag med allas vår Niklas Ekstedt som frontfigur. Allt paketerat på vår närmaste skärgårdsö Fjäderholmarna. Det kändes också tryggt att vara i SPG Events händer. De kan ju event så att sy ihop det mäktigaste mat-Sverige sett på länge torde vara en uppgift de kunde hantera.

Jag blev bjuden till Foodstock och tackade självklart ja. Hade oavsett varit på plats så det var lite som en bonus. Nu kunde jag inte vara på plats på söndagen utan både biljett och bankett skulle ske på lördagen istället. Jag ville gå med familj och vänner som kunde på lördagen.

När vi går iland ca 14:15 så passar vi på att köpa på oss ännu fler smakbiljetter. Vi gillar mat och ville inte gå miste om något. När vi möter upp några vänner och de får höra att vi köpt fler utbrister de "men varför gjorde ni det, det finns knappt någon mat". Jag tror liksom inte på det men sen kommer köerna till hela Bistromarknaden. Vi hör att folk stått i 45 minuter, 1 timme och sen har maten ändå varit slut när de kommit fram. Varken vi eller barnen har ätit lunch så vi styr näsan mot Garba som har snacks lite längre bort. De började servera 14:00. Maten är slut och de har stängt minst en timme för prepp. Det står minst 60 personer i kö och väntar redan nu. Hoppet slut för den maten. Jag köper på mig fyra påsar chips för att stilla dotterns hunger och är lycklig över att jag har med mig smoothie "för säkerhets skull" till sonen.

Vi går vidare och kommer till en cool set up med eld. Där frågar jag kocken hur dagen har varit. Svaret: Har du hört om Fyre Festival, så är det. Det börjar kännas konstigt. Det finns alltså ingen mat på en gastronomifestival?

Vi knatar upp till Röda Villan och där brassar de på blodpudding och har en vodka- och löjromsbar. Barnen får mat, jag får mest alkohol men även ett tunnbröd med löjrom också. Här skojar kockarna friskt om hur dåligt förberedda på anstormningen festivalgänget varit. "Har man sålt 3000 biljetter till en dag så får man räkna med att folk kommer".

Vi stöter på massor av bekanta som alla vittnar om det sjuka i att det inte finns någon mat. Vissa skrattar medan andra är mer arga. Jag ser den första kritiska kommentaren på Instagram och får en ingivelse och tar en print screen av den.

Till slut hamnar vi på baren vid vattnet där vi köper strömmingssliders, mer att dricka och bara försöker glömma det hela. När det är 25 minuter till avfärd går vi mot båten för att även lämna tillbaka de biljetter vi fått + köpt extra. Vi har inte kunnat använda en enda smak-biljett. Vi är inte ensamma i kön. Alla vill ha pengarna tillbaka, alla får det som jag förstår det.

På båten går jag in på Instagram igen. Fler kritiska men sakliga kommentarer. Jag borde tagit fler print screens men gör det inte. Jag väntar mest på att folket på Foodstock ska slänga ut sig ett "HÅLL I HATTEN VAR MYCKET MÄNNISKOR DET VAR IDAG. Vi blev totalt överkörda. Förlåt att maten tog slut men imorgon kommer vi vara laddade igen". Inget kommer.

De kritiska kommentaterna raderas.

Plötsligt är festivalen slutsåld.

"Kom tidigt, det ska bli soligt".

Fortfarande ingenting om att hälften av besökarna som kommit efter 14.30 inte fått mat eller kunnat ta del av de olika upplevelserna. Var är människorna bakom? Varför säger ingen någonting. Jag gör en story på Instagram och får så mycket reaktioner att jag ändå tror att fler ska skriva. Jag ser en som gör det. Har du fler tips, dela gärna.

Vad vill jag ens med det här?

Foodstock är en fantastisk idé och söndagen var säkert toppen såsom en vän berättade att morgonen var på lördagen. Niklas Ekstedt är en eldsjäl och alla kockar, hantverkare och människor på plats slet som djur. Det är inte vad det här handlar om. Det handlar om det hånfulla i att inte ta ansvar, att inte rannsaka sig själva, våga be om ursäkt på riktigt, göra bättre, våga kritisera och stå upp när saker blir fel. Att ta bort kritiska kommentarer och tro att det inte ska märkas. Att inte ens se till att det finns personalmat till alla de människor som sliter som djur på plats. Hånfullt.

Det handlar också om en bransch som måste våga lämna ryggdunkeriet bakom sig. Vad är du rädd för? Att inte få vara med nästa gång? Att alla fina inbjudningar till öppningar, event och bjudresor ska sluta komma? Oroa dig inte. Du höll käften. Du är säker. Njut av värmen. Jag drar på mig ett ullunderställ och tar med mig min scoutpatrull ut i skogen. Där säger folk vad de tycker och tar ansvar för både sig själva, sin patrull och naturen.

;
Med Friendcation i Övertorneå

Alltså jag är fortfarande alldeles tagen av den helg jag hade tillsammans med Friendcation i Övertorneå. Är du kvinna så går du nu till Facebook och går med i Friendcation-gruppen! Klart? Toppen, här kommer en bildkavalkad från helgen som arrangerades av de varma fina tjejerna Joanna och Louise. Bilderna är tagna av Joanna och Louise. Hade med mig kameran men den bodde i väskan hela helgen, oerhört lyxigt.

Ovan ser du vår ankomstdag när vi checkade in på ArtHotel i Övertorneå som drivs av häftiga kraftkvinnan Gunhild. Hon ska bygga och driva ett konstcentrum i samma klass som Louisiana och MoMa. Väldigt inspirerande.

Vi hade pulkatävling, spark-tävling, åt god mat, varm tranbärssaft, en hel del vin. Sen var vi ett gäng som bastade och rullade nakna i snön, njutning.

Dag två var en dag fylld med äventyr. Vi gick på smakvandring i snöskor, åt mat över öppen eld, firade oss ner från en klippa, skrattade, åkte hundspann, drack jäger, pratade och bara njöt. Sa jag att vi också bastade, hade ett eget spa och drack allt vin och åt en magiskt middag på ett hemligt ställe?

jag är överväldigad av allt.

;
Julbord på Engeltofta

Familjen är det viktigaste jag har och det är lätt att det bara blir vardag, rutiner och onödigt gnäll när det närmar sig jul. Det är egentligen helt galet eftersom det är just myset med familjen en ofta vill åt med jul. Synd bara att stressen att ta sig dit nästan är energidödande.

Det var just den känslan av stress, kampen mot klockan och allmän gnällighet på oss alla tre (bebisen icke inräknad) som gjorde att jag med glädje tackade ja till att åka till Engeltofta och testa deras julbord, övernattning inkluderad. Engeltofta ligger utanför Gävle och ett ställe jag besökt massor genom åren; både för att bada, gå på bal och diverse fester. Det är en ursnygg gammal Grosshandlarvilla som är omgjort till konferens, restaurang och festlokaler. I anknytning till huset har det också byggts snygga hotell-lägenheter. Hett tips för sommaren men nästan ännu mer på vintern. Dunig snö, alldeles tyst och så den vackra vita byggnaden.

Mer än två timmar försenade från Stockholm var vi och bebisen var i princip ledsen hela resan, grattis till oss. När vi väl kom fram var det verkligen värt det! Så bedårande fint och vackert var det.

De har satsat på lokalproducerade produkter och hade korvat och skinkor från Färila och lax och fisk från Utvalnäs. Jag som enbart äter fisk åt sex av 15 olika sillar, lax, ostar och en SJUKT god friterad kavring. Miriam är en riktig köttätare - vilket är lite problematiskt tycker jag, och njöt i fulla drag av enbart kött. Bebisen åt ägg och pepparlax men var mest fascinerad av alla lampor och ljus överallt.

Godisrummet fick avsluta hela middagen innan vi trötta gick till vår lägenhet. Hemma sover vi ju alla i samma rum men nu tog jag och Miriam dubbelsängen och Stefan och Jacques fick ett annat rum. Ser fram emot den dagen då jag får ligga nära Stefan och pussas. Sexigt är inte småbarnsåren så det gäller att drömma lite om en ljusare framtid och samliv, haha.

Frukosten var lika bra som julbordet och jag kände att de 16 timmar vi spenderade på Engeltofta fick oss att slappna av lite mer och vara redo för våra sista måsten innan julen.

Mitt tips är alltså att som familj ta lite miniresor ihop. Ibland kan det vara en kryssning till Tallinn, ett julbord på Engeltofta eller helt enkelt en övernattning på ett hotell i samma stad. Ta hand om familjen nu i jul.

Har fått ganska många frågor om hur jag tänkte när Jacques skulle börja äta och hur han äter nu så ska förbereda ett inlägg om det till julafton. Det blir min julklapp till er. Puss!

;
Ta med barn till begravning - tänk på det här.

Det här med att människor dör.

Det är så definitivt, ett slut och sen bara mörker.

Jag har kommit på att jag varit på alldeles för många begravningar och det skaver att många av dom är på grund av cancer. En 29-årig kompis, en 28-årig kollega, en chef i 60-årsåldern och nu min morbror. De resterande två jag varit på var farfars och sen en kompis som blev ihjälslagen av sin man. Kanske kommer jag berätta mer om just hemskheten i den sista men det är inte idag.

Min morbror blev lite trött förra hösten, du vet så där som en blir när hösten kommer. Tyvärr var det inte bara brist på D-vitamin utan det visade sig vara cancer. På ett år gick han från frisk till att endast finnas i våra minnen. Det är orättvist. En människa som varit med i hela min barndom, som skojade, var en jäkel på att spela fotboll med oss barn, snäll, omhändertagande och med ett bullrande humör. Nu finns han inte mer. Skit-cancer.

Jag ville gå begravningen och det enda alternativet var att ta med båda barnen och åka upp. Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag fick fler och fler frågor om jag skulle ta med Miriam på begravningen. För mig var det självklart att hon skulle vara med och att det handlade om att förstå att det kunde vara jobbigt och vara nära henne som en tröst.

Det var känslomässigt tufft för oss alla, det är så på en begravning. Begravningen var väldigt fin och var en borglig istället för en i kyrkan så inga tunga domedagsord utan varmt, nära och vackra låtar. Miriam satt först nära mig och grät stilla men när bebisen valde att vara med så kröp hon ihop nära min syster Julia som gav det viktiga stödet.

Miriam ville ta bilder på min morbror för att minnas dagen och det var en del av hennes process. Hon har redan visat mig bilderna flera gånger och vi har pratat om att det var ledsamt men fint.

Här är mina tips på om du tänker ta med barn på begravning:

  • Bra om barnen förstår vad som händer så över 6 år tycker jag.
  • Bebisar kan vara med om du går ut sekunden de börjar skrika, respekt.
  • Förbered barnet på hur en begravning är uppbyggd med musik, tal och gråt.
  • Låt barnet sitta nära dig och gråta, bekräfta gråten med din närhet.
  • Påminn barnet om att personen lever i minnet hos oss som är kvar.
  • Ge en ros som barnet kan lägga på kistan/vid urnan.
  • Prata om livet och döden både innan och efter.
  • Låt barnet komma till dig med frågor.

Har du förslag på fler saker som kan vara fint att tänka på gällande barn på begravningar så säg till.

Jag vill avsluta med att påminna om att cancer är en sjukdom som drabbar en av tre personer, ditt bidrag hjälper. Jag ger mina pengar till Barncancerfonden.

Tack för alla minnen morbror Haldor. ❤️

;