Jag vaknade med träningsvärken från helvetet imorse. Aj aj, hjälp mig! Jag drog ju och tränade igår på lunchen, och det var inte vilken träning som helst, utan med en träningscoach från det varma stället som kallas hell. Jag kallar honom Dolphan. Han såg typ ut som en gammal Dolph Lundgren. Jag trodde inte att jag skulle lära mig så mycket nytt, men jag lovar, Dolphan visste vad han gjorde. Det känns idag. Han har tydligen vart PT i Aaaamerika hela sitt liv eller nåt och poängterade hela tiden att det minsann inte skulle vilas länge mellan alla set. Han hade tydligen aldrig sett något liknande som på alla Svenska gym där man sitter och vilar mellan alla övningar. Och det är ju sant!!

Nåväl. Dolphan inspirerade mig. Han körde slut på mig. Han gav mig träningsvärken från helvetet. Jag kan knappt gå idag, men jag hoppas det blir värt det. 

Dolphan tyckte att jag var som gjord för att lyfta skrot. Det fick mig att känna mig jätte kvinnlig. Jo visst. Dolphan lovade även att jag kommer att bli jättestark, bara jag orkar fortsätta i samma takt. Jag längtar och hoppas jag orkar.

Något annat jag längtar till är påsken för då ska jag åka upp till norr. Egentligen längtar jag till vad som helst som innebär en förändring. Idag tycker jag att mitt liv är tråkigt och inrutat och slentrian och ett enda stort jävla eko. Jag tror det är en konsekvens av att jag tillhör generation Y. Alla dessa jävla val och möjligheter gör ju en kokkobello i huvudet. To be ore not to be, det är ju det som är frågan.

Klockan 17 i eftermiddag vet jag att jag kommer att tycka att allt är jätteroligt igen! Då ska jag få min arm fixad i studion! Haha, schizooooo brud!