I fredags fick jag samtalet jag förberett mig på i tre veckor. Jag kan inte riktigt beskriva hur mycket jag längtat, våndats, varit skräckslagen inför, peppat för men framförallt - hoppats på. Tyvärr blev det inte som jag ville. Ett drömjobb passerade förbi mig med några millimeter och jag hann känna vittringen av precis hur fantastiskt det skulle kunna bli. Utan att få det.

Den här hösten har jag lärt mig att gråta.

Jag har aldrig varit en person som gråter. Istället har jag bitit mig i läppen eller stängt inne allt som stormat på insidan. Så gör duktiga flickor i min värld.

Den här hösten har hittills varit väldigt jobbig. Mikael blev väldigt, väldigt sjuk, en person som stått mig otroligt nära är inte längre i mitt liv, jag har fått se cancer på alldeles för nära håll i takt med att den bryter ned människor jag älskar.

Jag kan gråta nu.

I fredags brann tårar på mina kinder i så många timmar att jag inte vet när de började och slutade. Jag hann snudda vid ett redaktörsjobb på en tidning. Ett drömjobb. En tjänst som klippt och skuren för mig. För det grät jag många tårar.

Och jag vet att det inte är slutet. Att min karriär bara år i sin linda. Jag är 22 år och jag har mycket att vara stolt över hittills. Chanser kommer igen. En dag är det min tur. Men hjärtesorgen är likväl en tung klump i min bröstkorg.

Jag vill så mycket, har så många idéer, artiklar som vill skrivas, reportage som skulle kunna göras, en passion som driver mig framåt framåt framåt.

Därför är det så jävla jobbigt just nu.

Det värsta är kanske att jag i samma telefonsamtal som jag fick höra att jag inte fick tjänsten samtidigt fick så mycket beröm. Så värmande ord, pepp och omtanke. Jag fick ett erbjudande om något annat som är så jävla fint. Som borde göra mig så glad. Och jag är glad! Men jag kan inte ta in det på riktigt. För det är just det där med att vara en duktig flicka som sätter krokben. Känslan av att om jag inte är bäst, om jag inte blir vald, då har jag ändå misslyckats.

Just nu är jag lite trasig i kanterna. Det blir bättre, jag måste bara hitta energin för att orka fortsätta kämpa.

Pics. blandad kompott som inspirerar just nu. Två översta är bästa McQueen. Ja tack till min garderob. Den tredje - monokromt at its best. Den sista känns som italiensk porslin! Vem har sagt att bara kläder i sig behöver vara inspirerande?

Orkar inte sitta hemma med min nervösa klump i magen. Faktum är att jag gör allt för att liksom slippa tänka på morgondagens samtal. Igår gick jag på ett pass på gymmet som förvandlade mig till spagetti, idag promenerade jag runt på ön och kollade in den andra (!) reklam/filminspelningen vi haft runt knuten på huset sen vi flyttade hit och strax ska jag måla naglarna i en ny grön färg och ta mig in till söder och Fannys butik eftersom de har öppet under Sofo Night.

Antingen tycker jag att ni kan komma dit ni med eller så kan ni ställa en fråga här!

Just nu är mitt liv lite på paus. Jag går på tå. Har huvudet i diffusa moln och kan inte riktigt koncentrera mig på något. Helst skulle jag vilja sitta i en trädkoja i detta nu och bara inhalera luft bland trädtoppar.

   Vill inte berätta något direkt om vad det är eftersom om det inte går vägen så skulle det bara kännas så himla jobbigt. Så himla mycket mer jobbigt än vad det redan är nu. För jag vill det här så gärna. Och om beskedet blir negativt vill jag kunna slicka mina sår själv utan att behöva förklara så mycket.

Ledsen att jag är så dålig på att besvara kommentarer också. Jag ska bättra mig så fort jag tryckt på on-knappen i mitt liv igen.

Tills dess kan vi kanske ha en liten frågestund? Det mesta mellan hav och himmel, jobb och intressen, pyssel och inredning osv. Hit me.

Träkojorna har jag hittat hos bästa Krumelurpiller!

Tillbaka från Skåne, tillbaka till verkligenheten.

På onsdag får jag veta hur det jag jobbat för i två veckor, faller ut.

Det känns som att jag ska implodera.

Tills jag kan tänka igen kan vi kika lite på de första bilderna jag fått från fotograferingen jag stylade härom veckan.Vi gjorde det enkelt och stilrent så att modellen fick vara i fokus då bilderna är till hennes portfolio.

Fotograf; Jean Malnöry. Modell; Teodora Cioran och stylist, jag. 

Jag är lite lite sugen på att klippa en rak, hel lugg igen. Så kommer jag ihåg hur irriterad jag var på att mitt ogräshår växte så den stack mig i ögonen. Att jag ganska snart lät den fästas med hårspännen. Hur jag liksom blev 5 år yngre i och med den.

Men samtidigt; så jäkla fint.

Ska, ska inte, ska, ska inte?