October 2010

Idag när jag letade runt i min gamla blogg (www.aenigma.blogg.se) efter bilder till en pärm jag skulle ha med mig på den viktiga grejen så hittade jag detta foto. Kommer ihåg hur jag då, för 3 år sedan, tyckte att den var helt fruktansvärd. Mocka, fransar, emblem på bröstet och alldeles galet 70-talig. I dags dato vill jag bara ta flyget hem till norr och hämta godbiten och använda den såsom min pappa, eller mamma, gjorde för en hel del handfull med år sedan.

Den är ju fullkomligt knäpp på ett sätt som får mitt hippiehjärta att studsa!

Och gick det bra idag? Ja, det tycker jag att det gjorde! Inget är klart än så det är bara att fortsätta hålla alla tummar. Och tår. Och allt därimellan.

Glad tjej.

Idag förbereder jag mig på en grej som jag så himla gärna vill ska gå vägen. Natten har spenderats med att stirra i taket och fundera och jag vaknade med tanken "Vad ska jag ha på mig?". På samma sätt som det är jobbigt att känna vittringen av någonting man vill ha så är det också väldigt stimulerande och en härlig känsla. Min prestation är allt som räknas nu.

Ska skriva ut en massa papper, skriva ned en del grejer jag kom på inatt och sen faktiskt fundera ut på riktigt vad jag ska ha på mig.

Håll en tumme för mig.

Igår bloggade jag ju om den fina blåa väskan som vill att vi ska bli ihop. Ni gillade den också så därför tänkte jag presentera er för blåa väskans snygga syskon.

Lite större, lite dyrare och i läder istället för mocka. Helt handgjord och fantastiskt mjukt. Se bara hur kramglad den är!

Apporpå lite ingenting så ska jag köpa de här örhängena när jag tar hål i öronen. Små saxar. Klipp klipp!

Dagar när jag känner att ingenting riktigt går min väg, min bransch är gjord för människor med sylvassa armbågar och att jag aldrig kommer nå mina drömmar så brukar jag ta fram den här boken. Jag tar inte bara fram den för att jag är en av illustratörerna som intervjuas och publiceras utan för att jag behöver komma ihåg att lyda mina egna råd.

Det är viktigt att kunna vara stolt över sig själv. Kunna klappa sig på axeln och säga "fan vad bra du är!" och komma ihåg allt man hittills åstadkommit. Jag är bra på att göra tvärtom. Glömma allt jag gjort, kämpat mig till och själv jobbat för. En dag ska jag jobba för ELLE och andra stora modetidningar som redaktör. Vägen dit är lång. Men framtiden är vad man gör den till.

Jag är inte typen som är otrogen. Har aldrig varit och kommer aldrig vara det. Men jag tänker att det kanske ändå skulle vara okej med en.. liten affär vid sidan av?

I butiken har vi nämligen precis fått in en blå skönhet som får mitt hjärta att klappa lite extra fort. Den står i fönstret och vill att vi ska bli ihop.

Handgjord i Argentina i blå mocka och alldeles lagom stor för en kamera, en bok eller två, papper, en bunt pennor och annat skrot jag släpar runt på jämt. Kostar ungefär 1500 kr men sen skulle vi ju kunna leva lyckliga i alla våra dagar. Åh. Tåls att tänka på.