Second hand at its best.

En sorts cape som någon med stor omsorg har sytt och dekorerat för hand. Varje guldtråd är fäst med handsydda stygn, varje krusidull är lagd med största noggrannhet.

Jag är fruktansvärt glad, lycklig och framförallt tacksam att jag fått vuxit upp i ett land med demokrati. Där jag har rätt att göra min röst hörd.

Det här valet blir mitt andra och jag kommer naturligtvis att rösta. Inte bara för min skull utan för er och min framtid. Det finns ingen bortförklaring för oss som har åldern inne. Har vi någonsin varit glada för att bo i detta demokratiska land är det också vår skyldighet att gå till vallokalerna och ta ett beslut. Jag personligen anser inte att en röst på Sverigedemokraterna är en röst för vare sig oss, vår framtid eller vårt land. Det är en röst för allt som är ont, dåligt och bakåtsträvande. Det hoppas jag ni också tycker.

Det här valet ligger i våra händer, se till att ta hand om det.

Tog på mig en favoritkombination av kläder från i somras. Regnet öser ned på ön och jag ska bara vara hemma och jobba så då kan man hasa runt i mjuka plagg. (Mjuka men fina!)

Ett av de bästa sätten att klä ned en långklänning är i mitt tycke att slänga på sig en mer laid back hood. Tar bort intrycket av 'finplagg' och uppklätt. Jag använder alla mina kläder, vare sig de är i siden eller enkel bomull, till såväl fest som vardag men i olika kombinationer för att få dem att funka till de olika tillfällena då de bärs.

Långklänning, second hand. Hood, Monki. Oborstat hår sedan två dagar, mitt. 

Lite bättre humör, lite bättre självförtroende och framförallt lite mer tillförsikt till mig själv. Imorgon ska jag visa er ett par riktigt fina saker från Myrorna i Ropsten. Nog för att Lidingö inte känns alls som mitt kära Södermalm men att bo 5 minuter från bästa Myrorna någonsin är inte fy skam!

Nu peppar vi inför den här veckan!

Såhär såg jag ut en dag för ett par veckor sedan.

Klänning, Stadsmissionen. Jacka, min fasters från 70-talet. Halsduk, köpt i Oman. Väska, Monki.

Jag är på så fruktansvärt dåligt humör. För att det är så svårt att följa sina drömmar. För att det är så jävla svårt att vara 22 år gammal, ha utbildning, en bred grund och bra kunskaper, en välfylld CV och framförallt en fruktansvärd stark vilja och tro på sig själv. Men att det aldrig räcker. Att se sitt mod, sin vilja och sin tro sakta gnagas ned, skrapas bort i kanterna tills man själv inte vågar tro på sig själv. Jag är bitter. Men mest så himla ledsen och tom.

Jag behöver inte höra att jag är duktig. Jag vill bara få chansen att visa att jag är det.