Nya webmagasinet POPMANI, där ni kommer kunna läsa en stor artikel om haute couturens död och återuppståndelse av mig, har storslagen releasefest ikväll på söder och jag är peppad som tusan!

Länge sedan jag var på humör för riktiga festligheter så inspirationen för kvällens kläder är på topp. Tänker Jil Sanderavslappnat men..

..i Pradas färgkombination av gröna nyanser och..

..mitt all time favoritläppstift i, återigen, knalligt Jil Sanderrosa med matchande naglar och gigantiskt halsband. (bevis på att jag var way ahead ovanstående när det kommer till knallrosa läppar. Bilden nedan är väl från 2008/2009. Hah!)

Resultatet får jag lägga upp imorgon för nu väntar Nathalie, som illustrerat så jäkla bra till två av magasinets artiklar, och middag innan festligheterna!

Illustration av mig.

Det HÄR är så himla läsvärt.

Och så även DETTA.

Fantastiska Yoicks. Sätter fingret på det där som man själv tänker, upprörs, funderar och diskuterar över men aldrig själv får ned i skrift. Hur många gånger har inte jag känt att jag känner mig "fel" som modeintresserad? Jag har inga milslånga jagharmodellatlitenärjagvaryngre-ben, Elin Kling-min och en garderob i storlek 32-34. Som Yoicks skrev i pappers Rodeo: "Jag bloggar om mode men har aldrig kallat mig för modebloggare. Det finns två anledningar till det. Den första är motviljan att identifiera mig med typen, den andra är rädslan för att andra inte ska identifiera mig med typen. Modebloggaren är just en typ, en lång tjej med stor och bra kamera som lägger upp redigerade bilder på sina nya skor eller artsy Youtubeklipp och svartvita bilder. Jag är en och sextiofem och har bara Paint på datorn…" Jag har kallat mig modebloggare men jag blir lika beklämd varje gång jag gör det. Av just ovannämnda skäl.

Och hela grejen med Schumans, aka the Sartorialist, bildtext till ett streetstylefoto han tagit i Milano. Herregud. Återigen kan jag bara instämma. Känslan av en dålig, besk, sur smak i munnen är vad som dröjer sig kvar. Varför måste man placera människokroppen i olika fack? Och vem bestämmer egentligen vad som är normalt, smalt, kurvigt, päronformat etc? Är det modeindustrin som går från skev till skevare? Eller tjejen på ICA som faktiskt har mer gemensamt med de flesta andra i världen än den där handfullen med modeller som Schuman oftast plåtar utanför modehusens visningar.

Istället för att hänga med ut på middag ikväll med vänner väljer jag att sitta hemma i min ganska nya 49 krs jacka, titta på Glee och kika runt på pre fall visningar på style.com.

Fann Proenze Schouler, som jag ibland älskar och ibland hatar, och insåg följande tre saker.

1. Stickade/ludna/gosiga shorts håller tydligen i sig.

2. Så gör även aprikos och orange.

3. Är det inte något lite lätt Demeulmeester S/S 2009 RTW över pjucksen?

Imorgon är det sista reklamplåtningsdagen av fyra stycken totalt!

Tisdag är en efter-prepp-dag men efter det ska jag vara tillbaka på bloggbanan igen.

Efter lite sömn och förkylningskurering.

Mode för mig är någonting utan gränser, regler eller rätt & fel. Mode är Iris Apfel.

Pics. Columbine Smille.

Och i övrigt så är jag så trött av jobb att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Men i mitten av nästa vecka är detta projektet över. Då ska jag sova. Och blogga. Och hänga med nära och kära. Nu ska jag plocka ut den lilla katten som springer in i vår lägenhet ungefär en gång i halvtimmen, innan jag sätter mig ute i solen med min man.

Alltså. Jag jobbar som en gnu ungefär dygnet runt. Väldigt roligt, väldigt stressigt och framförallt väldigt mycket att göra. Den som säger att stylistjobb är glammigt är väldigt fel ute. Jag är svettig, osminkad, har en märklig tova till hårknut och skavsår i händerna efter att ha burit. Värt det? Jajamän!

Ska försöka hinna publicera era kommentarer imorgon och blogga i alla fall en gång per dag. Nu måste jag packa en väska inför morgondagens plåtning!

Just nu är inspirationen utifrån min egen garderob ungefär lika med noll. Hatar att säga det men; jag tror det beror på säsongen. Det här mittimellanvädret/årstiden gör mig smått knäpp och schizofren. Det ser ju ut att vara vår när jag kollar på de fluffiga sommarmolnen. Och de första stegen ute i solen tycks lovande. Sen kommer en bitande vind runt hörnet och jag sträcker ut ett par små knytnävar mot den där guden jag inte tror på och morrar om fimbulvintern som aldrig ger upp, tills bussen kommer. Trycker upp axlarna mot öronen och fryser.

När jag blickar bortom de kala trädgrenarna och den dystra grå asfalten som kikar fram mellan smutsiga snödrivor så är detta vad jag inspireras av. Snart så, snart så.

Lite absurt att influeras av Japan i tider som dessa men landet är en ständig källa till skönhet för mig och kommer alltid att vara.

Sidensjalar, några armband för mycket och lite fjädrar på det. Och ett helt färgspektrums alla nyanser av glädje.

Lekfullt mode.

Christofer Kanes makalösa mönster. (fortfarande) Var inne på Mrs. H här i Stockholm i helgen och klappade på den vackraste av dem och lekte med tanken att jag ju faktiskt skulle kunna köpa. 18 000 kr och den skulle vara min. Värt det? Nej. Kul att leka med tanken? Smärtsamt roligt.

Schiapparellirosa och orange ihop. Eller rött och densamma chockrosa.

Bara tanken på vår. En liten lovande mild vinpust och doften av jord.

Pic 1234, unknown. Pic 5, Fashionsquad. Pic 6, my own.