Jag har unnat mig lyxen att inte bara inköpa ett supersnabbt internet utan även skamlöst ägna ungefär 95 % åt den här söndagen att streama film till förbannelse samtidigt som jag mer eller mindre konstant äter på någonting och vältrar mig i min egen trötthet.

Jag kallar det post-besökssyndrom med en släng av förkylning på återtåg och rekreation efter cirka 9 timmars plåtning i fredags som följs upp av två plåtningsdagar i veckan som kommer. 

Och såhär fyra filmer senare tycker jag att den som vill ska kolla på filmen Le Tableau (Tavlan).

Jag är inget Disneyfan och har aldrig riktigt sett tjusningen med glättiga barnfilmer överhuvudtaget men denna är väldigt fin. Handlar om en tavla som konstnären lämnat halvfärdig och figurerna i motivet som lever hierarkiskt utefter om de är färdigmålade eller ej. Mest gillar jag nog helt enkelt hur den är animerad, karaktärernas utformning och färgerna. 

Se den och bli glad. Det blev jag. 

Förutom att våndas över livet i allmänhet, oroas över min kameras kinkiga tonårsfasoner, förbanna avståndet till Halmstad och få en härlig förkylning som uttryckte sig i tuberkulosliknande hosta så är ju det mesta bra, va. 

Det är ju fantastiskt att jobba på en tidning där man inte bara får skriva utan även pyssla, illustrera och dessutom göra ruskigt roliga modejobb. I och med dessa fyra härliga arbetsområden har jag ju dock inte riktigt alltid tid för att göra annat än sova utöver det. Och det där skitsnacket om att man kan sova när man blir gammal fungerar inte på undertecknade. Jag åldras sju år om jag sover mindre än sju timmar och vill tvångsmässigt yla hela vägen till Ropsten som hyenorna i Lejonkungen under tidiga mornar. Så jag mest jobbar. Tänker på Mexiko emellanåt. Gör lite situps till the Big Bang Theory. Och så ibland hinner jag klämma in att teckna för min egen skull. Och då blir det exempelvis såhär. Hattifnattglass. 

Min kamera är lite ledsen. Eller snarare, tror jag, mitt objektiv. Det beter sig som en småberusad tonåring. Lite suddig, svårt att hitta fokus och småvimsig. (Mamma och pappa: vi, jag och kameran, önskar oss kanske ett besök hos en snäll kameradoktor i föllispresent. Annars blir det nog inga bilder från Mexiko..) Men vi klämde fram några bilder ihop i alla fall. Jag gick nämligen bananas på en hel hög med plastblommor och skapade hårband som får en midsommarstång att se blek ut.

Detta är ett utav dem. 

Ibland är livet: äta sova dö. Ibland är livet även: sitta på t-centralen i 4 1/2 h, inte äta och vilja döda någon. Det senare var början på min långhelg som sedan kantades av loppis i typ dagarna tre, sommarhushäng och utbristande i "bara ben! tänk att man kan ha bara ben!". 

Sedan åker man hem, skiljs på stationen som ett olyckligt kärlekspar i en film, trycker ansiktet mot en glasruta, vinkar farväl med darrande underläpp och stirrar ut i timmar på ett landskap där rådjur strosar fram. Och så är det tillbaka i äta sova dö. Fast snarare: sova 4 timmar, plåta modejobb med sjutusen mil tyll under blommande träd och äta surdegsmacka i en park med sjuttioelva glada hundar. 

Och det är ju faktiskt vår nu. Och ibland kan man ha bara ben. 

Nytt på den där inredningsfronten är alltså tre glas- och metallkuber som jag stoppar saker i.

Väldigt komplicerat. Rena rama kärnfysiken.

Exempelvis kan man stoppa en handblåst loppisvas i den turkosa kuben eftersom turkost och brunt som vi alla vet är en förträfflig kombination. 

Har det ett syfte ihop? Inte överhuvudtaget.