Denna sommaren har, hittills, varit både den bästa och antagligen värsta i mitt liv. Fantastiska ögonblick har vävts ihop med de jobbigaste nyheter, magiska dagar har kantats av sorgliga stunder och bergochdalbanan vi kallar livet har sällan krängt så mycket. Det är ingenting jag kommer skriva om här överhuvudtaget för både min egen och andras skull.
Men jag hade några superba dagar i Lund hos Linnéa och hennes Karl. Tills jag fick inse att de man trodde stod en närmast också är de som kan såra en djupast. Som tur var fick jag bygga en borg av kuddar och täcken i raringarnas soffa, dricka cola och kolla på Sound of music under tiden jag då och då utbrast i arga/ledsna/besvikna utfall.
Hemkommen till mina föräldrars hus tog jag en bloggfri helg för att träffa människor som betyder mycket, och började den här dagen med att trycka känslorna på paus och stå i en blå och vitruig klänning bland farmor och farfars hallonbuskar i Båstad och stoppa varannat bär i munnen och vartannat i hinken. Sen kraschade livet ännu en gång och alldeles för många ångestfyllda timmar senare har jag packat ihop mina grejer och åker mardrömslikt tidigt med flyget från söder till norr, Östersund, sjukhuset och han jag älskar mest.
Det kommer att bli bra. Det blir det alltid. Nu är det viktigaste att få vara tätt intill bara. Och finnas där. Jag uppdaterar här då fort jag kan/hinner/orkar/vill men när stormen lugnat sig så gör vi en restart igen och fortsätter sommaren som varit den bästa någonsin. För även om det varit den värsta så HAR den också varit den bästa.
Pics. LeLove
Ta hand om de ni älskar.
Two of these, please.
