Aenigma

Jag får ofta frågan; vad jobbar du med?

Därför tänkte jag sätta igång en liten miniserie med inlägg där man får följa med mig via bilder och lite ord hur min dag ser ut.

Jag är frilansjournalist, illustratör och stylist men också stylistassistent.

Frilandjournalist och illustratör har jag jobbat som sedan jag var ungefär 18 år gammal och gick ut gymnasiet och det andra har kommit in mer och mer de senaste åren. Jag älskar att kunna jobba fritt, ofta bestämma över min egen tid och ha skrivbordsdag en dag för att i nästa stå på i en fotostudio och en tredje dag vara på IKEA och köpa mängder med inredning till en plåtning.

Det är inte hälften så glammigt som det låter men otroligt kul. Jag älskar det.

En lugn dag kan vara lite såhär.

Kommer till en studio. Den här gången i Vasastan. Man har redan börjat och förberett det det mesta så jag packar upp accessoarer, kollar in så att alla kläderna är med och fixar med en massa småsaker.

Så börjar man klä på och av modellen i ett raskt tempo. Här var det en sidendräkt i Schiapparellirosa som skulle plåtas av. Nathalie från Kotyr fixar med sina klämmor.

(ska tilläggas att modellen är väldigt smal, ja, men att hon var en frisk och glad 19 årig tjej med god aptit.)

Funderar på om vi ska använda någon av dessa fantastiska mockaväskor till imagebilderna.

Sätter ihop tilltänkta set med kläder som vi ska plåta. Älskade kombinationen av dessa färger.

Denna dag var som sagt ganska lugn så mellan varven av klädbyten, nya håruppsättningar och sminkningar så drack vi lite bubbel och spånade idéer.

Rullade igång imagebilderna där lekfullheten och kreativiteten fick flöda. Vi hade mottot att börja lugnt och sen ladda på med allt. Arwen hade världen längsta ben i den rosa kostymen.

Kollar in lite på skärmen och diskuterar de bästa vinklarna.

Sen hade jag inte så mycket mer bilder men allt som allt var vi nog i studion i ungefär 7 - 8 timmar non stop. Kotyrtjejerna var fantastiska som vanligt, fotografen Carlos Norén var ett energiknippe och modellerna gav allt. Hur bra som helst alltså.

Nya webmagasinet POPMANI, där ni kommer kunna läsa en stor artikel om haute couturens död och återuppståndelse av mig, har storslagen releasefest ikväll på söder och jag är peppad som tusan!

Länge sedan jag var på humör för riktiga festligheter så inspirationen för kvällens kläder är på topp. Tänker Jil Sanderavslappnat men..

..i Pradas färgkombination av gröna nyanser och..

..mitt all time favoritläppstift i, återigen, knalligt Jil Sanderrosa med matchande naglar och gigantiskt halsband. (bevis på att jag var way ahead ovanstående när det kommer till knallrosa läppar. Bilden nedan är väl från 2008/2009. Hah!)

Resultatet får jag lägga upp imorgon för nu väntar Nathalie, som illustrerat så jäkla bra till två av magasinets artiklar, och middag innan festligheterna!

Illustration av mig.

Det HÄR är så himla läsvärt.

Och så även DETTA.

Fantastiska Yoicks. Sätter fingret på det där som man själv tänker, upprörs, funderar och diskuterar över men aldrig själv får ned i skrift. Hur många gånger har inte jag känt att jag känner mig "fel" som modeintresserad? Jag har inga milslånga jagharmodellatlitenärjagvaryngre-ben, Elin Kling-min och en garderob i storlek 32-34. Som Yoicks skrev i pappers Rodeo: "Jag bloggar om mode men har aldrig kallat mig för modebloggare. Det finns två anledningar till det. Den första är motviljan att identifiera mig med typen, den andra är rädslan för att andra inte ska identifiera mig med typen. Modebloggaren är just en typ, en lång tjej med stor och bra kamera som lägger upp redigerade bilder på sina nya skor eller artsy Youtubeklipp och svartvita bilder. Jag är en och sextiofem och har bara Paint på datorn…" Jag har kallat mig modebloggare men jag blir lika beklämd varje gång jag gör det. Av just ovannämnda skäl.

Och hela grejen med Schumans, aka the Sartorialist, bildtext till ett streetstylefoto han tagit i Milano. Herregud. Återigen kan jag bara instämma. Känslan av en dålig, besk, sur smak i munnen är vad som dröjer sig kvar. Varför måste man placera människokroppen i olika fack? Och vem bestämmer egentligen vad som är normalt, smalt, kurvigt, päronformat etc? Är det modeindustrin som går från skev till skevare? Eller tjejen på ICA som faktiskt har mer gemensamt med de flesta andra i världen än den där handfullen med modeller som Schuman oftast plåtar utanför modehusens visningar.

Istället för att hänga med ut på middag ikväll med vänner väljer jag att sitta hemma i min ganska nya 49 krs jacka, titta på Glee och kika runt på pre fall visningar på style.com.

Fann Proenze Schouler, som jag ibland älskar och ibland hatar, och insåg följande tre saker.

1. Stickade/ludna/gosiga shorts håller tydligen i sig.

2. Så gör även aprikos och orange.

3. Är det inte något lite lätt Demeulmeester S/S 2009 RTW över pjucksen?

Imorgon är det sista reklamplåtningsdagen av fyra stycken totalt!

Tisdag är en efter-prepp-dag men efter det ska jag vara tillbaka på bloggbanan igen.

Efter lite sömn och förkylningskurering.

Mode för mig är någonting utan gränser, regler eller rätt & fel. Mode är Iris Apfel.

Pics. Columbine Smille.

Och i övrigt så är jag så trött av jobb att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Men i mitten av nästa vecka är detta projektet över. Då ska jag sova. Och blogga. Och hänga med nära och kära. Nu ska jag plocka ut den lilla katten som springer in i vår lägenhet ungefär en gång i halvtimmen, innan jag sätter mig ute i solen med min man.