Jag känner mig som en hycklare som jämt vevar med mitt pekfinger sådär hätskt i luften och kläcker ur mig kommentarer om överkonsumtionenssamhället och hur det äcklar mig med slit och slängkultur. Och sen i princip lägger upp en liten miljon med inlägg på nya saker jag köpt. Eh. 

Men till mitt försvar kan det tilläggas att jag köper saker då och då och sen plåtar det efter hand och lägger in allt ungefär samtidigt på bloggen. Sådetså.

För priset av en latte ungefär (vad vet jag om vad en latte kostar egentligen, jag dricker ju inte kaffe förutom när jag tror att jag ska dö vissa tisdagsmornar och shottar en espresso) fick jag dessa skapelser ovan. Nummer ett ska få sig en redesign i form av plexiglasfåglar och de andra använder jag redan friskt såsom de är. 80-talsflåsande neonartade.

Jag råkar ha vänner som vet precis vad man ska göra för att förtjäna min kärlek.

Ge min presenter.

Må låta ytligt och egoistiskt men jag är i alla fall ärlig med det.

Vägen till mitt hjärta går, mellan socker, djur och komplimanger angående mitt omfattande intellekt, via presenter. 

Häromveckan fick jag dessa tre av den eminenta Fanny. Heads up to her!

Och jo, jag vet att jag har patetiska naglar. (och mamma, du behöver inte fnysa bakom din skärm) Men så fort de vuxit ut så får jag en livskris i miniatyr som ett brev på posten och då är det naglarna som ryker.

Appropå den där plåtningen jag skrev om. Till den plockade jag kläder på olika presskontor och var tvungen, trots bristen på behov av den, ta med denna fjäderväst. Mjuk som en jäkla kattunge, magisk mättad rödlilabrun nyans och extremt bra ihop med min knallturkosa klänning. Kändes väldigt Gucci med smaragdfärger och päls. Eller pimp. Mhm!