Hur ser din morgonrutin ut? Eller hur önskar du att den såg ut? Om du har möjlighet att bestämma över den helt själv, det vill säga om du inte skulle behöva vara på ett ställe en speciell tid majoriteten av dagarna, hur skulle den då se ut?
Jag har skapat mig ett liv idag där jag har hyfsad kontroll över hur mina mornar och dagar ska se ut, vilket är en lyx få för unnat. Jag är och har aldrig varit någon som är i god tid, jag är en sann tidsoptimist och på mornarna maxar jag det. Jag skippar frukost, duschar kvällen innan och struntar i att sminka mig för att få de där extra minuterna innan alarmet ska ringa. Jag tar cykeln i sista sekund eller bussen som kommer fram precis på håret i tid, om inte försent. Jag är så här, men sen har jag också tacksamt varit på arbetsplatser som inte värdesätter att du är på plats ett exakt klockslag, utan som istället vill se att man gör sitt jobb. Många gånger sitter jag istället kvar sist, eller så tar jag med mig jobbet hem - det så jag föredrar att ha det. Jag värdesätter inte heller lunch och fika på samma sätt, jag gillar att jobba effektivt och tar inga längre pauser förutom att gå på toaletten eller hämta en ny kopp kaffe. Vissa dagar äter jag framför datorn, andra tar jag långlunch. Självklart är jag punktlig när det gäller viktiga möten eller liknande, jag vill alltid visa respekt och att jag bryr mig genom att dyka upp i extra god tid.
 |
 |
När jag däremot är ledig eller inte behöver ställa klockan, så vaknar jag självmant innan nio och har energi. Att sen få gå upp, sätta på nyhetsmorgon och laga en god frukost för jag självmant har aptit (jag har inte det när klockan ringer) är min dröm. Scrolla igenom Instagram, mejlen, läsa lite bloggar och uppdatera mig på de senaste nyheterna blir sedan min inkörsport och brygga in i jobbet, det är mitt sätt att vakna och aktivera jobb-hjärnan. Mitt absolut bästa flow kommer inte förens på eftermiddagen dock, eller sent på kvällen - då skapar och producerar jag som allra bäst.
Idag har jag hemmakontor. Jag har lyssnat på Kaj Linnas sommarprat - ett litet sidospår bara: hua vad rättsväsendet skrämmer mig, tänk om man skulle bli felaktigt anklagad för mord bara för att någon galen människa säger så? Och rätten tror på denne. Mörkrädd blir jag. Det är så viktigt att inse misstag och inte bara gå vidare, utan visa att man gjort fel och ödmjukt be om ursäkt, då kan man som utomstående kanske känna någon typ av sympati eller förståelse. Men att märklägga eller inte säga någonting, påstå att man inte gjort något fel (Kevin fallet är ett annat hemskt bevis på det) är vidrigt. Att göra så grova fel i sitt jobb borde vara kriminellt. Hoppas vi lär oss av detta! - druckit en cappucino och ätit en smoothie bowl. Nu blir det jobb i skuggan hela dagen!
