November 2013

Min son (ja, jag kallar honom son) Chubben uppvisar retarderade tendenser så här på kvällskvisten. Bör jag vara orolig?

Vän av oordning följer mig på @nicklasjungstedt.

Jag: Det gick väl bra igår. Jag höll till och med tal. Det trodde du inte om mig.

M: Ja, du höll många tal.

Jag: Va?! Jag höll väl bara ett tal. Vid middagen.

M: Ett vid middagen. Och så två andra tal.

Jag: Det kan jag inte minnas.

M: Du bara skrattade.

Jag: Va?

M: Du klingade i glaset, alla stannade upp – och du skrattade. Jag fick fylla i dina tal.

Jag: Det minns jag inte.

M: Konstigt.

Jag: Så full var jag inte.

M: Du dansade i köket.

Jag: Nu skojar du?!

M: Alla andra satt ner men du ville dansa.

Jag: Jag dansar inte!

M: Jo, tydligen.

Jag: Aj då.

Elektrikern var här. Ingen köksutrustning var sönder utan jag kan skylla morgonens livskris på en glappande kontakt. Så. Nu börjar jag bli människa igen. Men det lär dröja innan det står räkor på mitt kvitto.