2013

Dagens schema är Felix Herngrenskt hektiskt. Alltså minutplanering ända in i kaklet. Därför blir det svårt att hinna summera det gångna året som inte var ett år där fokus låg på min dj-karriär. Två nya aktiebolag sjösattes (med inriktning på allt annat än musik) och jag som snittade nästan 200 spelningar per år under mitten av 2000-talet får väl säga att jag tagit det ganska lugnt med musiken. Jag har ändå haft ett par riktiga kanongigs på bland annat Café Opera och Grodan Grev Ture och uppvärmning- och avslutningssetet åt Swanky Tunes minns jag med ett leende.

I brist på tid får intresseklubben nöja sig med förra årets nyårskrönika. Ett roligt år, som jag minns det. Du läser den HÄR och sedan talar vi inte mer om den saken. Gott nytt år!

I februari 2012 blev jag utvald av Coca-Cola till att medverka i den internationella OS-kampanjen Move To The Beat, där ett fåtal producenter från jordens alla hörn ombads att remixa Mark Ronsons Anywhere In The World. Jag slog band med geniet S69 och resultatet blev riktigt bra. I och med att Coca-Cola äger rättigheterna till låten så kommer remixen aldrig att släppas officiellt. Vilket är förbannat tråkigt. Däremot är jag beredd att ge bort den gratis till alla som är intresserade av att spela den ute. Är du sugen är du välkommen att mejla mig på [email protected] så bjuder jag på den. En försenad julklapp från den lille mannen till den stora massan.

I utbyte mot en tolva Laphroaig gick jag med på att vara tomte. Detta var fjärde gången i ordningen. Mina insatser har fått blandade recensioner genom åren. När min lillasyster Frida var ett år gammal lyckades hon avslöja mig bakom skägget efter bara någon minuts skådespelarprestation. Och då kunde hon knappt prata. Jag avgick den kvällen och det skulle dröja tio år innan jag försökte igen.

I år var jag taggad. Måltavlor för operationen var de troende – mitt kusinbarn Enzo (tre år) och min mammas mans son Linus (nio år). Den sistnämnda kanske har börjat tvivla på den tjocke i luva, men det väljer vi alla att bortse ifrån.
Iklädd röd kroppsstrumpa kunde jag med glädje konstatera att jag blivit så fet att en kudde innanför västen var överflödig. Jag satte på mig ett par massiva stövlar och drog upp skägget och ner luvan. Jag tittade mig i spegeln och nickade nöjt.

Sakta började jag med kraftiga steg gå uppför källartrappan som leder till vardagsrummet. Jag fejkhostade högt och tydligt för att skrämma upp de små liven.
Det visade sig att jag inte bara skrämde barnen – Chubben och Ernst, hundarna, blev livrädda.

När jag öppnade dörren till vardagsrummet var det inte en gullig sälögd bulldog jag såg. Inte heller en sockersöt yorkshireterrier. Det var som i filmen Jurkyrkogården (ja, det stavas så) där arga djur vill äta människor. Min bror tog instinktivt tag i Chubbens halsband och Ernst fick skälla hur mycket han ville men fast satt han i M:s famn.
Min puls steg. Jag såg framför mig hur jag spenderar julaftonsnatten på Söderakuten.
Doktorn frågar vad som hänt tomten, men tomten svarar inte. En bulldog har ätit upp hans tunga.

Men allt gick väl. Även om hundarna blev ärrade för livet så fick barnen tomtens klappar.
Jag får ändå säga att jag utförde jobbet väl. Mycket väl. Bättre än den där jävla Tim Allen.