2014

Jag sitter tillsammans med exilskåningen Dopamin-Magnus på ett rörigt Bistro Jarl och försöker hänga med i en konversation utan slut eller mening. Mitt emot oss sitter två plastikopererade damer, båda strax över 30.
Den enas attribut är iögonfallande, bröstkorgen är så välfylld att huvudet rent optiskt krympt till ett äpple.
Jag försöker av artighet utbyta fraser med henne, men förgäves.
Hon är helt ointresserad. Det är knappt så att hon bemödar att möta min blick.
"Nicklas är dj på Café Opera", säger Magnus plötsligt och någonting händer med Dolly Parton-kopian.
Signaler från hennes lilla hjärna skickas till munnen och hon börjar le.
Hon tar mig plötsligt i hand och frågar hur jag mår. Hon skrattar åt mina dåliga skämt.
Plötsligt. Existerar. Jag.
Det här med kvinnor, det har jag aldrig riktigt förstått men jag tror jag börjar lära mig.



Och plötsligt stegar Wyclef Jean fram till dj-båset, tar mig i hand och undrar om jag har någon instrumental houseslinga han kan frestyla över. Jag har ett oändligt antal houselåtar utan sång, men där och då står det stilla i huvudet. Jag kan inte komma på en enda. 

Jag visar honom min Wycflef-mapp, där jag samlat hans bästa alster och han bestämmer sig för duetten med Shakira – Hips Dont Lie.
Jag trycker på play och en halvmeter ifrån mig uppträder mannen som var min stora idol i tonåren.

Wyclef och The Fugees gav mig någon sorts trygghet när jag 1998 åkte tuck-tuck genom det fattiga Filippinerna och Wyclef gav mig euforiska minnen i början av 2000-talet när jag såg honom i ett utsålt Globen. 2005 dök han upp och knackade mig på axeln när jag spelade på en fest på Medborgarplatsen. Jag drog av instrumentalen till Lean Back och The Fugees – ja THE FUGEES – improviserade fram en helt unik mashup framför mig och det var länge det starkaste minnet i min dj-karriär.

– Whats your dj name? frågar han mig i båset på Café Opera.
– Beat Cake , svarar jag.
– Give it up for Beef Cake! skriker Wyclef i mikrofonen och jag känner tacksamhet även om det blev lite fel, det där.