Jag sitter tillsammans med exilskåningen Dopamin-Magnus på ett rörigt Bistro Jarl och försöker hänga med i en konversation utan slut eller mening. Mitt emot oss sitter två plastikopererade damer, båda strax över 30.
Den enas attribut är iögonfallande, bröstkorgen är så välfylld att huvudet rent optiskt krympt till ett äpple.
Jag försöker av artighet utbyta fraser med henne, men förgäves.
Hon är helt ointresserad. Det är knappt så att hon bemödar att möta min blick.
"Nicklas är dj på Café Opera", säger Magnus plötsligt och någonting händer med Dolly Parton-kopian.
Signaler från hennes lilla hjärna skickas till munnen och hon börjar le.
Hon tar mig plötsligt i hand och frågar hur jag mår. Hon skrattar åt mina dåliga skämt.
Plötsligt. Existerar. Jag.
Det här med kvinnor, det har jag aldrig riktigt förstått men jag tror jag börjar lära mig.
