Boken

Det var väl andra gången jag skulle spela på Laroy, denna minivariant av Sturecompagniet där Östra Reals alfahannar sakta skolade in sina nattklubbsvanor. Stämningen på Laroy kunde variera. Ibland var det ren euforisk magi. Ibland spred sig en äcklig dryghet i lokalen, då uppåthakorna såg till att markera sin position på höga hästar.
Jag var där tidigt, drygt en timme innan öppning, och till min glädje var det Pastorn som styrde baren för kvällen. Pastorn kände jag bra sedan vår tid tillsammans på The Vibe, Berzelii Bar.
Vi hade utvecklat en nära relation, vill jag påstå. Vi jobbade hårt till 05 flera kvällar i veckan under några år och Pastorn brukade skjutsa hem mig i sin Volvo efter passen.
Golvtömmaren brukade han kalla mig. Jag visste att han var ironisk. Annars skulle jag ju inte jobba kvar.

Jag gick fram till Pastorn med gott mod och hälsade. Han var stressad, det såg jag i ögonen hans.
– Är det ok att beställa en öl? sa jag och log.
– Men du ska ju jobba, sa Pastorn.
Jag trodde han skojade och utbrast i ett teatraliskt skratt.
– Nej, men seriöst, jag tar en Heineken.
– Tyvärr, sa Pastorn och såg allvarlig ut.
– Du är allvarlig?
– Ja, Alex Rosta brukar dricka men det är skillnad på dj och dj.

Det. Är. Skillnad. På dj och dj.
Jag blev plötsligt liten och svag.
Tillintetgjord av Pastorn, världens snällaste bartender.
Vatten är gott men ändå.

Ridå.

Jag sitter tillsammans med exilskåningen Dopamin-Magnus på ett rörigt Bistro Jarl och försöker hänga med i en konversation utan slut eller mening. Mitt emot oss sitter två plastikopererade damer, båda strax över 30.
Den enas attribut är iögonfallande, bröstkorgen är så välfylld att huvudet rent optiskt krympt till ett äpple.
Jag försöker av artighet utbyta fraser med henne, men förgäves.
Hon är helt ointresserad. Det är knappt så att hon bemödar att möta min blick.
"Nicklas är dj på Café Opera", säger Magnus plötsligt och någonting händer med Dolly Parton-kopian.
Signaler från hennes lilla hjärna skickas till munnen och hon börjar le.
Hon tar mig plötsligt i hand och frågar hur jag mår. Hon skrattar åt mina dåliga skämt.
Plötsligt. Existerar. Jag.
Det här med kvinnor, det har jag aldrig riktigt förstått men jag tror jag börjar lära mig.

Och plötsligt stegar Wyclef Jean fram till dj-båset, tar mig i hand och undrar om jag har någon instrumental houseslinga han kan frestyla över. Jag har ett oändligt antal houselåtar utan sång, men där och då står det stilla i huvudet. Jag kan inte komma på en enda. 

Jag visar honom min Wycflef-mapp, där jag samlat hans bästa alster och han bestämmer sig för duetten med Shakira – Hips Dont Lie.
Jag trycker på play och en halvmeter ifrån mig uppträder mannen som var min stora idol i tonåren.

Wyclef och The Fugees gav mig någon sorts trygghet när jag 1998 åkte tuck-tuck genom det fattiga Filippinerna och Wyclef gav mig euforiska minnen i början av 2000-talet när jag såg honom i ett utsålt Globen. 2005 dök han upp och knackade mig på axeln när jag spelade på en fest på Medborgarplatsen. Jag drog av instrumentalen till Lean Back och The Fugees – ja THE FUGEES – improviserade fram en helt unik mashup framför mig och det var länge det starkaste minnet i min dj-karriär.

– Whats your dj name? frågar han mig i båset på Café Opera.
– Beat Cake , svarar jag.
– Give it up for Beef Cake! skriker Wyclef i mikrofonen och jag känner tacksamhet även om det blev lite fel, det där.

Jag står, svettig och härlig, och spelar techhouse för massorna på Café Opera  när det knackar på ryggen.
Jag vänder mig om och möts av ett blont dockansikte som ler åt mig.
– Ursäkta, får jag låna dina lurar?
– Va?
– Får jag låna dina lurar? Om det är ok alltså. Och så kan du ta en bild på mig.

Jag vet inte varför jag gör det men jag ger henne mina Sennheiser . Tjejen lämnar över sin kamera. Hon ställer sig vid skivspelarna och poserar som dj. Jag knäpper av. 

Och vad vet jag, den bilden hamnade väl på Instagram. Under rubriken "dj-karriären går bra ;)".
Och nästa sommar ser vi henne på Summerburst. Sedan blir det USA-turné. Sensation White. Tomorrowland. Miami. Och i Nyhetsmorgon frågar de henne hur det känns att vara så oerhört framgångsrik inom ett så mansdominerat område. Och hon skrattar och säger "att det är inget jag har tänkt på men jag har jobbat hårt för att komma dit jag är".

Och jag står kvar på Café Opera och tänker att det är roligt när det går bra för folk.

När jag säsongsjobbade i dj-båset på en nattklubb på Gotland hade jag en dj-kollega som var lite speciell.
Han hade till och från haft en intim relation med en tjej i personalen vilket alla vi andra småretade honom för. Vi hade till och med en sång om detta, en rewrite på dåtida hiten Gasolina (väldigt fyndigt).

En sen kväll, alkohol inkluderat, kom ämnet på tal. Dj:en svor då till krögaren att han skulle avsäga sig all lön han jobbat ihop under sommaren om han skulle begå "misstaget" att ha samlag med tjejen i fråga. De skakade hand på saken. Det handlade om ett femsiffrigt belopp.

Krögaren, en listig figur, tog det hela på stort allvar. Han gav sig fan på att avslöja syndaren mitt i akten och en kväll fick han sin chans. Han erhöll ett tips om att full aktivitet pågick på plattvändares rum och begav sig dit.

Dörren var låst. Så krögaren knackade och skrek och min stackars dj-kollega fick panik.
Han var tagen med händerna i kakburken men hade inte gett upp.
Rummet han befann sig i låg drygt tre meter över marknivå, på andra våningen.
”Jag hoppar”, tänkte han.

Foten bröts i fallet. Resten av sommaren gick han med kryckor.
Jag är inte helt säker men jag tror att han fick sin lön till slut.