Att få barn är stort. Jag har barn själv och tro mig... det är stort. Men det finns en liten skillnad på hur män och kvinnor hanterar det där.
Kvinnor kan prata om sin nyfödda bebis hur länge som helst. Med all rätt... eftersom de burit bebisen, pressat ut den ur ett alldeles för litet hål med stor smärta. Så, för att vara tydlig, kvinnor har all rätt i världen att prata hur mycket de vill om det lilla underverket (alla barn är underverk!). Det är inte riktigt likadant för män...
Så länge bebisen inte gör något nytt är vi män inte riktigt med i diskussionen. Jag talar om erfarenhet här... för de första 6 månaderna så är vi killar... öh... hur ska jag säga det... relativt oviktiga i sammanhanget. Vi har inga bröst (mat) så ungen är inte speciellt intresserad av oss... vi kan gosa lite... duttedutta lite... men det är mamma som får all uppmärksamhet när det gäller. Vi män får ibland en blick av ungen som ligger där, ammandes och verkar tänka:
"Hmm, den där snubben verkar vara ett återkommande inslag. Undrar vad fan han är till för? Jaja... det visar väl sig så småningom... oh... kolla... ett bröst... mat!!!"
Så... för oss män är de första 6 månaderna lite av:
"Tiiiitta! Lille gubben har bajsat igen!"
"Ja... oj! Titta på... öh... all bajs... öh... vad... erhm.. bra gjort?" säger vi i ett tafatt försök att vara med på noterna.
Och egentligen tänker vi så här:
"För helvete kvinna! Bebisar gör tre saker. De äter, skriker och bajsar. Ska vi fira det varenda jävla gång det händer?"
Jag bara säger det.
AB - AB (även vinnaren i tävlingen "Mest PK 2010") -