Att äta ute är så mycket mer än att bara stilla hungern; det är en hel upplevelse som ska tillfredsställa alla sinnen. När det då inte blir bra eller rentav katastrofalt, så är det inte något jag tar lätt på.

Jag kan då klaga, älta, bli sur, tjata, hata, explodera i flera månader även år.

Om det är överdrivet?, ja som fan att det är det, men när jag hamnar på ett ställe där maten är under all kritik, då blir jag provocerad på en nivå som är nästan komisk.

Jag måste säga, under min livstid har jag verkligen stött på en hel del usla måltider. Men det finns ett ställe som har etsat sig fast i hjärnhinnan på ett sätt som jag aldrig kunnat förutspå. Det var ett nytt sushiställe som låg ute i Blåsut.

Låt mig säga det rakt ut: det var en av de värsta smakupplevelserna jag någonsin har haft, och jag kan ibland överdriva for dramatic effekt, men inte nu.

Från första tuggan visste vi att något var fel and thus began my journey through Inferno. Det var svårt att kontrollera irritationen och det klagades och klagades och klagades, under hela måltiden, efter måltiden, varje gång sällskapet som åt ihop ses så nämner någon stället och alla sätter igång med tjat och fräsa. Och för varje gång historien återberättas , förvrängs minnet och ändringar av händelsen. Det har blivit en absurd urban legend för oss, något vi skrattar åt nu. Eller försöker skratta åt, för om jag ska vara ärlig, känner jag fortfarande ett litet raseriutbrott koka upp varje gång någon nämner det där sushistället.