Det tär på krafterna att ligga på topp. Jag lovar. Ni skulle ba veta.

 

 

Glamouren i mitt liv är oändlig. Några timmars sömn (fast det är väldigt oglamouröst), en hel dags arbete och i eftermiddag stundar nästa fest. Hur ska jag orka? Finns det något bra orka-länge-och-se-sjukt-pigg-ut recept så dela gära med er. Just nu kan jag ta allt. Förutom knark.

 

Jag tror att min frånvaro från denna blogg de senaste dagarna kan kallas för blogg-sommarlov! Personligen är det ett bra tag kvar tills jag går på lite ledighet och massor som skall "landas" innan dess.

 

Njuter just nu av min favoritstund på dagen - solnedgången!!!

 

 

Ja - jag erkänner att jag inte är någon värmefantast...att gå om kring slö, svettig och konstant irriterad över hettan är ingen hit! Kan absolut åka till sol och värme en vecka om jag vet att jag får ligga vågrät och sippa på en kall en - men detta är bara pest och pina. Tacka vet jag vinter och skidsemestrar :)

 

Skepp å hoj - nu är det filmdags!

 

 

Ikväll ska vi partaja med mitt jobb. Eller rättare sagt i eftermiddag ska vi partaja. Vet ni vad jag tog för beslut då? Att träna på lunchen för att inte "missa" dagens träning. Vem kunde väl tro att jag skulle leva mitt liv såhär igen. Men fan vad bäst jag är!

 

 

Nu är jag så trött i mina armar så jag orkar knappt bära upp mina juveler. Tungt. Stackars flicka. Nåväl. Nu är det arbete i full speed innan festen drar igång! Bye bye!

 

Så sa dom. Dom små studenterna som var på nyhetsmorgon imorse. Taggade till tusen för dagens festligheter (veckans festligheter!) i Hyde Park här i Stockholm, söta och små i sitt lockade hår och sina vita kläder. Jag kunde inte undgå att bli lite avundsjuk på deras glädje, fina kroppar och oförstörda själar.

 

Men kan inte någon bara tala om för dom små liven att det verkligen inte är den största dagen i deras liv? Inte för att vara en partypooper eller en bitterfitta. Ja, eller kanske. Men lite vett måste ju dessa stackars barn får höra innan dom ska ge sig ut i den stora vida världen. Vi kan väl rädda deras hjärtan litegrann och förbereda dom på att, under förutsättningarna att dom har livet i behåll, så kommer dom att uppleva mycket större saker än studenten. Både lyckliga och olyckliga dagar, men framförallt verkligen större. Förmodligen kommer dom allihopa att få sitt hjärta krossat så hårt så att dom bara vill gå sönder, någon dom älskar kommer att dö, dom kommer att få barn och dom kommer att gifta sig. Jag satsar allt jag har på att det kommer att vara större dagar. 

 

Kanske är det en storstadsgrej att påstå att studenten är det största som händer i ens liv, för jag kan inte minnas att någon av oss uppe i byn gjorde detta stora uttalande? Eller har jag bara glömt bort att jag verkligen en gång i tiden skulle ha trott att studenten kommer att vara den viktigaste dagen i mitt liv? PÅ RIKTIGT?

 

Mångo som jag är så kan jag inte göra mycket här i livet halvhjärtat. Det är som all in eller inget. Det gäller även musiken jag lyssnar på. Jag hittar en ny favoritartist eller ett nytt favoritband som jag nöter tills jag kan alla texter helt utantill. Gör ni så?

 

Mina nya idoler är i alla fall Mumford and sons. Nån som hänger med till London eller Amerika för att gå och se dom live? I sommar? Du betalar!