2011


...under våren drog jag igång träningen relativt seriöst och snörde på mig löpskorna en och annan gång. Jag körde så pass många löprundor så att jag kände en uns av progress och resultat av min ansträngning. I mitten av juni tog jag semester från träningen och njöt av livets goda. Idag grävde jag fram träningskläderna, tryckte igång "runkeeper-appen" och spelade upp en helt ny träningslista på Spotify...(vem är det man försöker lura egentligen?!)

 

 

VILKET SKÄMT!

Mitt huvud och min kropp ville verkligen och jag kände hur varje blodkärl kämpade för att rundan skulle lyckas - MEN konditionen var fortfarande kvar på någon uteservering och avnjöt en kall. Det var tungt, tiden och hastigheten på löpsteget var under all kritik. Jag kan inte annat än hålla med min vän Janne Grönroos i hans spaningar gällande träning, för jäkligt! Känner jag mig själv rätt så kommer träningsvärken att göra så att jag går som om jag hade gjort nåt helt annat än sprungit imorgon... Överväger seriöst att joina min kondition på uteserveringen och skita i det här!

 

 

Varför denna upprördhet kan man undra? Jo: DET FINNS INGEN TVÄTTIIIIID!!

 

Alltså, ehmm. Låt mig förklara. Jag har aldrig riktigt bokat en tvättid i detta hus. Jag använder mig av en annan metod. Den är ny och jättebra! :Jag tvättar alltid på slutet av andras tider. Alltså när dom tvättat klart. Är man trångsynt så skulle man kalla det för att jag snor andras tvättider. Men det fattar ni väl att jag inte gör. Jag förenklar. Det funkar alltid jättebra men SÅKLART inte nu när jag har en tid att passa. Idag ska ALLA tvätta sin tvätt under HELA SIN TVÄTTID helt plötsligt verkar det som. Befängt. Jag misstänker starkt att det pågår en pakt mot mig nu.


Alltså jag bor typ 5 min från jobbet. På dessa minutrar hinner min hjärna syssla med någon slags enskild kapitulation. Den ger upp, blir guldfiskaktig helt enkelt. Jag tycker att det är ganska skämmigt faktiskt. Jag har funderat och kommit fram till några möjliga orsaker:

 

1. Jag är för hungrig för att se min port. Stig (min inneboende) klarar knappt två timmar utan en munsbit. Sen tär han på vår relation. Synen är det första som påverkas negativt.


2. Min port finns egentligen inte. Förutom i min hjärna.


3. Den förflyttar sig. Någon spelar ett spratt med mitt liv. Typ som i den där filmen med han Jim Carrey.

 

Jag undrar över en annan sak också. Vad gör ni när ni kommer hem? Alltså det första ni gör? Jag slänger upp mitt hår i en asball tofs och sen klär jag av mig diverse underdel. Det är för att jag är en lite småknubbig tjej som ofta har på mig typ tighta jeans.

 

Min häftiga "jag har just kommit hem frilla"

 

Okej. Nu ska jag äta. Sen ska jag tvätta. Hejsvejs!