På sistone har jag och min beloved iphone börjat glida isär. Vi som en gång var ett. På sistone när jag lämnat mitt hem för att gå till jobbet på mornarna så har jag många gånger när jag kommit halvvägs kommit på att jag glömt luren hemma. Då har jag vänt om och hämtat den, bett om förlåtelse och sen vart snäll och ringt med den hela dagen. För att kompensera typ.

Idag glömde jag den totalt. Jag sitter på jobbet nu och inser att min baby ligger kvar därhemma. Man kan tro att en lite lätt panikångest kan tänkas bryta ut. Men det känns bara befriande. Säkert som att lämna sin gnälliga unge på dagis. Lite separationsångest men också jävligt skönt.

Tiderna förändras. Jag kom att tänka på en sak som jag tänkte på häromdagen: Kan man fortsätta vara analog i en digital värld?

Man kan inte annat än skratta åt Stockholms trafiksituation på morgnarna...Vi tog oss från Gurraberra vid 08:15 i morse och skulle vara inne i stan senast 9. Vår tanke "visst, klart vi hinner 20km på 45min"...men ICKE...65minuter senare hoppade jag av på Sveavägen :)

kö kö och åter kö...

Pratde med mina fina kollegor idag om fenomenet under lunchen...

Seriöst, med min morgontrötthet så skulle jag aldrig vara på jobbet innan lunch om man skall hinna fixa sig själv, fixa ungarna, dumpa dem på dagis/skola och sedan själv ta sig till jobbet? 

Nå - det är ju tur att jag inte behöver fundera på den problematiken riktigt än.

Från en sak till ett flygplan...intressant att denna låt toppar spotifys låtlista för Sverige?!

Jag och min blomma här på jobbet leker djungel såhär på eftermiddagen. Jag är en tiger och min planta är en palm. Nä det gör vi inte. Jag studerade faktiskt min fina utsikt och insåg att solen lyser igen därute, och då såg jag hur fin min planta jag har i fönstret hade blivit!!! Stooor som en jagvetintevad!!!!

Senast jag noterade den så var det väl typ vår i luften. Och ändå sitter jag några centimeter ifrån den. Nästan varje dag. Då undrar jag. Varför är det alltid så? Att man aldrig ser det man har rakt framför ögonen?

Mitt i allt höstrusk så skulle man kunna tro att lillhjärnan min hamnat i en depression, men ICKE. Har era hjärnor det? Min är lite uttråkad dock, men nu vet jag varför. Det har vart en tid utan ett galet och tokigt och crazy och utmanande mål. Men idag har jag hittat det! Jag och Sickan har en plan. Det hade vi egentligen någon vecka efter att vi lärde känna varann, vi hade bara glömt bort den. Anyhow. Vår mystiska plan fick mig att komma på tiotusen saker som jag just nu vill ha. Vilken inspiration va. Och om det finns massor av saker jag vill ha och som jag längtar till så mår jag bra. För då vet jag varför jag gör det jag gör just nu. Fattar ni????!?

Okej, det var det. Nu snackar vi nutid istället. Idag (eller rättare sagt ikväll) spelar Sherlock Brothers på anchor. Hej och hå dit vill jag hinna och orka gå. Jag ska ta ett snack med mig själv senare så får vi se. Ni som inte sett den senaste videon, bör kolla in den:

 Sådärja. Då ska jag göra något vettigare än att hänga här.

So long!

Kära kaffe. Gör det du kan bäst och håll mig vaken idag. Tack på förhand.

Jag återkommer om några koppar kaffe när jag förhoppningsvis kan se lite bättre. Hejhej.