Dagar när jag inte vet vad jag ska ha på mig, det spelar ingen roll om det är för jobb eller häng med vänner, en middag eller utgång, slänger jag inte på mig den lilla svarta.

Den lilla svarta är i mina ögon som i alla andras ett säkert kort. Men jag hatar säkra kort.

Jag blir trött på ängslighet och svensk minimalism, Acnebegär och nattsvarta fodral.

När jag inte vet vad jag ska ha på mig tittar jag mig själv i spegeln och frågar mig själv om jag vill smälta ihop med den svarta massan och falla in i normen; eller vara mig själv.

Svaret är enkelt varje gång när det kommer till kritan.

   Coco Chanel gjorde oss ingen tjänst när hon myntade begreppet den lilla svarta och inbjöd en hel modevärld att satsa på ett kort som handlar om att vara mer eller mindre intetsägande.


Idag tar jag på mig min längsta klänning i fler färger av vad världen under vattenytan kan uppbjuda och knyter en sidensjal om håret.

Jag har spenderat två välbehövliga dagar med att bara umgås med vänner jag tycker om, äta pannkakor med färska hallon, spela TV-spel, sitta ute i solen, promenera på söder och göra vad som faller mig in. Nu tycker jag att ni ska joina min lilla tävling och sen äta glass med alldeles för mycket strössel. Det ska jag. (det sistnämnda)

Idag fyller han som jag hoppas ska vara min för evigt år. 29 år.

Vi är inte på samma ställe. Det är 70 mil av skog, fjäll och sjöar emellan.

Jag kan inte fira honom. Istället sitter jag uppe och kollar på 'Apocalyps Now' och tänker på hur lycklig jag är som har den finaste människan någonsin, som min.

Snart åker vi på roadtrip i en månad och stör ihjäl oss på varandra för att jag blir sprallig i hela kroppen av att sitta stil i bilen och för att han blir rastlös när det inte är bra vågor att surfa. I höst delar vi på ett tvillingpar av nycklar till en lägenhet som inte är min eller hans. Utan vår.

Jag behöver inte veta att vi varit ihop i exakt ett och ett halvt år snart. Det räcker med att veta att det varit de bästa 18 månaderna i mitt liv.


Jag älskar dig Mikael.

its the smell of victory.

För ett par år sedan tog jag äntligen mod till mig och klippte lugg. Jag hade funderat i över ett år på det och var så rädd när jag satte mig i frisörstolen att jag höll på att kissa på mig. Från att gå till ett jämnt midjelångt hår till att klippa en lugg var ett gigantiskt steg.

Jag blev otroligt nöjd även om jag såg ganska ung ut. Hade alltid lugg som liten och jag gillar hur busigt och lekfullt det blir. Dock växer mitt hår som gräs och efter att ha hållt efter den i ett par månader ledsnade jag. Spännen blev lösningen och jag hade snart en lugg nog lång att sätta bakom öronen.

Men nu har jag varit sugen på en lugg ett tag igen. En spikrak, ganska tjock som räcker ned strax nedanför ögonbrynen. Jag lär fundera ett bra tag till dock. Men så länge är jag smått besatt av att rita alla mina illustrationer och kladdteckningar med luggar i olika varianter.

Vad gör jag och Hanna en trött fredagskväll som denna när vi inte orkar gå

ut? Vi vaxar benen för första gången någonsin (skriken har skallat) och kollar på Easy Rider.