Blev alldeles till mig när jag hittade detta jobb stylat (och jag tar för givet) och skapat av Nike Felldin. Det är ingenting nytt, kasta färg för att skapa mönster har man gjort sen dagis, men jag fastnar för det kliniskt vita och propra som på ett ögonblick blir abstrakt, lekfullt och slumpmässigt unikt. Blått och vitt kan vara tråkigt som Finlands flagga (nej, Sveriges flagga är inte heller kul) men också himmel/moln-vackert.

Som alltid när jag blir akutinspirerad vill jag genast sätta igång ett eget projekt och när jag efter lite surfande på Jak & Jil hittade denna visningsbild (vems?) blev jag ännu mer till mig. En vit, enkel skjorta som får bläckfläckas till konstnärligt oigenkännlig. Jag skulle vilja utgå ifrån att sträva bort ifrån perfektion och låta allt fläckas utan mönster.

Pic 1. Linus Gustin photographed for Plaza Magazine by Erik Wåhlström and styled by Nike Felldin. Pic 2. Jak & Jil. Pic 3. Google.

Alla har vi sett hur Melodifestivalen utvecklats genom åren till det mer visuella, hur festivalen gått från stillastående sångare i radio till eldsprutande muskorta klänningar på bästa sändningstid i tv. Bara de senaste åren vi sett hur kläderna spelat större och större roll i tävlingen. Vi minns exempelvis Linda Bengtzings tre klädbyten på 3 minuter, After Darks otroliga scenkläder och Charlotte Perellis bildeffekter i rutan, där hon själv var filmad i svartvit medan bakgrunden var filmad i färg.

Första intrycket är ju det viktigaste, och här har artisterna bara 3 minuter på sig, så all förståelse och kredd till dessa tappra försök att övertyga tittaren. Om det är bra försök eller ej är en helt annan diskussion. Kanske behövs 5 universitetspoäng i schlagermode? Det är ju ett mode som inte har någonting gemensamt med catwalkens trender.

Kläderna har stor betydelse för ett framträdande i Melodifestivalen och vi säger som Lady Gaga; ”I need music for my fashion and I need fashion for my music”.

Läs artikeln på SVT där jag och Niklas kommenterar de tävlandes, för kvällens program, presentationsvideor på Debattsidan!

Jag gjorde en illustrerande bild så man verkligen förstår vem som håller i tyglarna! (dvs; jag, Niklas och den imaginära dronten)

I dagarna två har jag sprungit omkrig som en iller på visningarna, umgåts med vänner som gör detsamma och pratat med intressanta människor från vår runda lilla sfärformade jord.

Hittills har jag avverkat Cheap Monday, Diana Orving, Ida Sjöstedt, Josefin Strid, Noir et Blanc, Odeur, Filippa K, Stylein och Whyred. Den enda visningen som faktiskt fått mig att säga lite "oh" var Odeur som hade en fantastiskt dramatisk känsla med m a k a l ö s a accessoarer/konstverk/smycken/prydnader. Häftigt både visuellt och ljudmässigt.

Imorgon, och modeveckans sista dag, hoppas jag på lite mer "oh". Jag vill berörad, fascinerad och längta efter nästa modells utgång. Det fattas mig

nu. Jag hoppas helt enkelt att Camilla Norrback, Busnel, Altewai.Saome och Hope levererar.

Jag gav upp att plåta efter att ha sett min vän Beas bilder för Rodeo. Hon är nämligen något utav det bästa som existerar med en kamera i handen.

Tills jag nallat några bra bilder från dagarnas visningar så kan jag visa hur jag sett ut de senaste dygnen.

Pic 1. Gårdagen på Whyreds visning på Liljevalchs. Kjol, Kellerman vintage. Skärp, mammas gamla. Kofta, Soft Grey. Kappa, Hope. Cape över, Fannys. Sjal, köpt i Oman. Väska, Marc O'Polo.

Pic 2. Horribel bild från Rodeos frontrowblogg. Hej blekfet i grodperspektiv! Har dock på mig: Klänning, Myrorna. Tygpåse, Noir et Blanc. Kappa, Hope. Cape, Fannys. Liten cape över axlarna, Emmaus. Turban, knuten av en halsduk.

Pic 3. Jag och Emmi (Emmi är en av de andra deltagarna i Stylisterna) diskuterar något viktigt ser det ut som. Vi intervjuades även av Emilia de Poret för Max Factor Fashion TV (?) både igår och idag så jag ska se om jag kan leta fram klippen.

Jag råkar ha turen att ha ett litet antal nära vänner som är så extremt bra.

En av dom är Ida. Vi har inte känt varandra så länge och faktum är att det är jobb som förde ihop oss från första början. Men det spelar ingen roll, för det är få människor jag skulle ta med till en öde ö och lika få människor jag skulle vilja satsa allt och lite till med arbetsmässigt. Men Ida är en utav dom.

Jag gör ofta (alldeles för ofta dvs.) upp mentala listor över saker jag vill ha. Skillnaden mellan mig och många andra så köper jag väldigt sällan något utav det som är på mina listor. Jag vet inte om det är så att jag helt enkelt inte vill ha det SÅ mycket eller om jag blir snål. I vilket fall som helst så vill jag just nu ha följande.

Min kära vän Niklas köpte den här ringden från Acne och min hjärna sa "villhanu". Roligt att jag får Acnebegär såhär efter inlägget häromdagen men, det kanske är karma?

Har bloggat den här bilden förut men varje gång jag ser den på datorn måste jag sluta scrolla och titta lite. Den perfekta turbanen helt enkelt. Den perfekta semester-turbanen.

Och appropå semester-turban så önskar jag mig en horisont där himmel och hav smälter ihop och finkornig sand. Finns det tid för det i vår? Vi får se.

Är det för att det är Chloë Sevigny som designat dör Opening Cermony? Är det för att de innehar en rosett (jag är en sån klichée)? Är det för att det är en chunky träklack? Antagligen allt ovanstående.

Hade vårt kök varit större hade Olgas koppillustration varit inramad och uppsatt redan. Nu trånar jag efter den något brutalt på avstånd på hennes blogg.

Utmanare på listan: Tilda Swintons ben i bleka guldbyxor.