Livet som dj

Det är söndag på Café Opera och skåningen Dopamin-Magnus har druckit så mycket sm-gulds-groggar (grattis MFF) att hans ögon för tankarna till en kameleont.
– Ett skott, ett mål för Malmööööö! skriker han rätt ut i luften utan att skämmas det minsta (som sig bör).
Blandningen av människor är härlig. På dansgolvet samlas krogfolk, turister, svennebananer, Henok Goitom, Bojan Djordjic – och Pernilla Wahlgren.
Dopamin-Magnus greppar tag i den sistnämnda, som tydligt demonstrerar att hon inte vill posera med honom framför vimmelfotografen.

Ett drinkbord längre bort omges av två bistra figurer med muskler. En asiatisk Sylvester Stallone och en Michael Clarc Duncan-kopia ser till att inga obehöriga kommer i närheten.
– Vilka är det där?! frågar Dopamin-Magnus, men jag har inget svar.
Fem minuter senare står Magnus och dansar med en kepsbärande afroamerikan från bordet i fråga. De har roligt som bara två berusade män som precis träffat varandra kan ha. Där någonstans väljer jag att åka hem till kudden.

Det är först dagen efter vi inser att det var Bruno Mars. Jag gillar Bruno Mars. Den lille jäveln.



Jag har börjat samarbeta med Rasmus ”Raz” Lindvall i ett musikprojekt som bör stå klart inom kort. Att besöka hans studio i Solna är som att åka tidsmaskin till 90-talets Sverige. I fönstret står en prisstatyett från ZTV (oj vad jag saknar den kanalen), på väggarna hänger tidningsutklipp och skivomslag från glansdagarna med Leila K (singeln Got To Get sålde i över en miljon exemplar!) och när jag tar ett djupt andetag kan jag nästan känna lukten av Ulf Ekbergs cologne i rummet (Ace of Base huserade i studion under en tid).

Även om jag var en liten palt under Rasmus absoluta storhetstid så känner jag en oerhörd stolthet i att få jobba med honom. Jag menar, karln jockade final i DJ VM i Royal Albert Hall  för 20 år sedan och är ändå ödmjuk som få. Respekt.

För första gången sedan högstadiet tog jag plats i ett vardagsrum och spelade musik (och detta mitt på dagen).
Det var en surrealistisk stämning hemma hos Citty igår. Hägerstenslägenheten var inredd i påskens färger och med rökmaskin, laser och pyntat dj-bås var det inte svårt att bli inspirerad.
Jag bjöd på två och en halv timme Två Små Män-house, allt medan rummet fylldes på med spännande människor.

Hatten av till Cittys granne som kom in och tackade för upplägget.

– Vad roligt, detta borde ni göra oftare, sa damen som måste ha varit närmare sjuttio år gammal.
Det är en annan tolerans söder om stan verkar det som.