Livet som dj


Bild från vänster: ?, Nicklas Jungstedt, ? och ?.

– Nämen tjena, säger han och ler och ser nästan uppriktigt glad ut att se mig.
Jag ler tillbaka, skakar hans hand och nickar som man gör när man hälsar på folk. 

– Allt bra gubben? frågar han. 
– Ja, själv då? replikerar jag. 
Allt är som det ska vara när man pratar med någon bekant. Men – jag har ingen aning om vem jag just hälsat på.

 

Detta händer mig varje vecka. Särskilt på helgerna där jag i mitt arbete som dj träffar väldigt mycket ytligt bekanta. Och jag tvingas spela med. Agera skådespelare. Hålla masken in i det sista. Men ibland faller fasaden och jag är tvungen att ställa den högst pinsamma frågan: ”Ursäkta, vem är du egentligen?” 

Jag är lindrigt ansiktsblind (googla gärna den medicinska termen prosopagnostiker ). 

Vad det innebär? Det betyder att jag har svårt att känna igen folks ansikten. Det betyder också att jag råkar ut för socialt pinsamma situationer och vid vissa tillfällen blir ansedd som en dryg jävel som vägrar hälsa på människor. 

Pinsamt exempel 1: 

Jag hade precis slutat spela på ett mindre ställe 50 meter från Svampen och fått en efter-jobbet-shot av krögaren. Tvångsironikern Mille Yousefali blev plötsligt allvarlig och uppmanade till vidare festligheter på Regeringsgatan. 
Sagt och gjort. Jag, Mille och en för mig okänd tjej hoppade in i en taxi. 

– Så vad heter du då? frågade jag förföriskt till tjejen i baksätet. 

Fiffi. Vi har jobbat tillsammans i över ett år, svarade hon. 

Pinsamt exempel 2: 

Det var min första personalfest med Café Opera. Stort. 
Josefinas var abonnerad och jag var lite smått nervös. Här gällde det ju att göra ett gott intryck utanför jobbet. Vara sådär lite ledigt avslappnad och trevlig. Dra lite anekdoter med kökspersonalen. Kanske hålla ett tal. Ni förstår. När jag anlände till Josefinas stod det en leende man och välkomnade mig. Han gav mig ett glas champagne och en öppen handflata. 

– Hej, Nicklas, sa jag. 

– Micke, vi har träffats, svarade han. 

Mannen var Mikael Löfstrand. En nattklubbslegend och arbetskollega jag hälsat på ett tjugotal gånger tidigare under arbetstid. 

Men egentligen ska jag inte klaga. Jag är bara lindrigt ansiktsblind. Det finns värre drabbade som inte skulle kunna skilja Zlatan Ibrahimovic från en palsternacka. 


Foto: finest.se

Ibland kan jag tycka att jag har ett tufft jobb. Det är sena nätter. Hög volym. Och oändligt mycket gästliste-sms från folk som annars aldrig hör av sig (tjena gubben!). Men så kommer jag och tänka på min farfars farfars morfars farfar, Henrik Magnus von Buddenbrock. Han misskötte sig på jobbet som generallöjtnant – och blev halshuggen 1743 (helt sann historia).
Enbart några kilometer från där Café Opera ligger i dag föll skallen till marken.

Även om jag skulle gå Erik Almqvist under en spelning så är nog en avrättning utesluten. Jag ska inte klaga.