När jag skulle in på kontoret efter att ha hämtat posten idag så sitter det två rikemanskärringar på vår trappa och röker. Bakom sig har de fyllt vår trappuppgång med bagage. Jag skramlar med nycklarna och visar att jag ska in genom dörren de GÖMT bakom alla väskor. De suckar, ger mig "oj vad jobbigt det blev nu"-blicken, pustar, de stånkar, en av dem bökar runt med väskorna och annat som de lagt på alla trappstegen. De kanske väntar på en skjuts till flygplatsen eller något... inte en aning. Jag förklarar för dem att här kan de inte ha sina grejjor. Detta är en trafikerad kontorsingång och de får fan ha sina prylar någon annanstans.
När de bökat runt i 30 sekunder för att göra plats för mig att gå in på kontoret så tröttnar jag. Jag klättrar över deras grejjor, sätter i nyckeln i dörren, vrider om och öppnar dörren. Väskor och annat fullkomligen flyger ut på trottoaren. Kärringarna blir helt till sig.
Jag går in, stänger snabbt dörren bakom mig och tar av mig jackan. Jag hör hur kärringarna bökar runt på andra sidan dörren. Vad fan? Ställer de tillbaks allt sitt bråte på trappan?! Jag kollar genom titthålet och jovisstfan gör de det! ARGH! En snabb koll på klockan och jag inser att jag har en kvart på mig innan det kommer ett gäng musiker till studion. Med massor med instrument med sig. Det här går inte. Jag skulle kunna öppna dörren och fortsätta diskussionen... men det är ju jobbigt och... nej... jag orkar inte tjafsa med dinosar.
Jag går istället in till kollegan och ljuger ihop att jag hörde posten komma. Kollegan blir väldigt glad! Han väntar nämligen på en ny mikrofon och far snabbt som blixten iväg till dörren. Han attacköppnar dörren så där ivrigt som bara killar som tror det ligger en ny mikrofon i brevlådan kan göra och det hörs en massa stohej när kärringarnas väskor än en gång far ned på trottoaren. Kärringarna ylar och klagar.
"Jamenförhelvete här kan ni inte häcka!!!" hör jag honom ryta.
Kärringarna fattar poängen och omgrupperar till andra sidan gatan.