Vi var på Netto idag och handlade lite stuff till kontoret. Utanför såg vi en tant som försökte kombinera två välfyllda kassar med en rullator. Det såg inte ut att fungera.
Det syns på henne att hon har ont. Hon är liten och gammal. Vi står i kön och ser hur folk går förbi henne. Några ungdomar vänder sig och skrattar. Faktum är att de flesta ser hur hon kämpar... men ingen gör någonting. Vuxna, äldre, unga... de ser henne... de ser hur hon kämpar... men ni vet... ingen gör något.
Till slut blir jag förbannad och går ut till henne. Frågar om hon behöver hjälp. Hon berättar att hon har handlat lite extra för hennes barn kommer med barnbarnen och hon ville se till att hon verkligen har allting hemma. De kommer inte så ofta, berättar hon och ler mot mig.
Jag, som nu fått förstärkning av min kollega, insisterar på att hjälpa henne. Så vi går där bredvid henne och bär hennes två kassar. Vi småpratar om allt möjligt. Det går inte fort med rullatorn men det gör ju inget.. vissa saker får ta sin tid. Hon berättar lite om sina barn och någonstans går en bit sönder i mig för de bor i samma stad men tar sig bara tid att träffa henne "någongång om året", något hon säger sig förstå, men hon är så glad över att de kommer. Hon har köpt glass och godis och "finkaffe". Det är världens sötaste lilla tant som kämpar sig framåt med sin rullator med förväntan inför kvällen i sina ögon.
Efter kanske 300 meter kommer vi fram till hennes port. Vi sätter kassarna i hissen och önskar henne en trevlig kväll med sina barn och barnbarn. Hon kommer fram till oss, lägger handen först på min kind sedan min kollegas och säger tack med glittrande glada ögon. Det är vi som ska tacka för pratstunden, säger vi och börjar gå tillbaks till kontoret.
Jag hoppas att den lilla tanten får en härlig kväll med sina barnbarn. Fy fan, vad jag hoppas att det blir en höjdarkväll för henne. För den där lilla promenaden var jobbig för henne. Hoppas hennes släktingar uppskattar det hon gör och framför allt besöker henne lite oftare i framtiden.
För min egen del har jag fått en liten klapp på min kind av en liten tant med snälla ögon som behövde hjälp. Det är "good shit" det. Ni vet... sånt som livet egentligen handlar om.