Idag har vi haft en speciell gäst i studion som tog med sig en liten äcklig hund. Den for omkring här som ett litet dampo och skällde. En sådan där lite golvmoppsliknande kaxig hund som väldigt snabbt blir irriterande. Speciellt med det där gälla småhundsskället som skär i öronen.
Vaff! Vaff! Vaff! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! VAFF! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! Vaffvaffvaffvaff! *springaspringa*
Matte stod i sångbåset. Varje gång hon kom ut påpekade folk i studion att den där hunden skällde lite väl mycket... då log hon bara det där sömniga fånleendet bara hundägare kan ha och sa saker som:
"Liiiiiillen är så uppspelt! Titta som han gillar att röra sig! Titta på honom... är han inte sööööt? Vem är duuuktig? Vem är mattes lilla älskling?"
Vaff! Vaff! Vaff! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! VAFF! *vifta på svans* vaff! *vifta på svans* VAFFVAFF! *vifta på svans*
Han är inte söt. Han är jobbig. Man vill bara döda honom.
Matte tog en klunk vatten och gick in i sångbåset igen. Dampohunden började fara fram och tillbaks igen som en byfjåne på speed. Rgntudjooooo... ! ! !
Ungefär där fick jag nog. Jag gick ut i korridoren, vilket hundkräket direkt la märke till och kom vilt skällande farande mot mig. När "lillen" hade några meter kvar så böjde jag mig framåt ned mot honom och vrålade högt som fan "HÅLL KÄFTEN DITT ADHDMONGO!!!!!" rakt i ansiktet på den lilla störiga jäveln. Vi snackar alltså ett kort, högt vrål från min sida samtidigt som jag spände blicken i det lilla aset.
Den lilla hunden blev - om möjligt - ännu mindre och började backade så att klorna skrafsade på parketten. Som en bakåtrivstart. Han for snabbt som fan upp på soffan i loungen och la sig skakandes bredvid mattes tröja.
Bra. Rör du dig därifrån blir det fotboll.