Pezster

Jag tog en kopp kaffe med en kollega. Lite fredagschill med lite snack. Bredvid oss på kaféet satt det ett gäng blondinbrudar som snackade om deras framtidsplaner att åka till USA och arbeta med mode.

Tonårsblondinbrudarna var så kraftigt sminkade att man kunde se sprickorna i fasaden. Jag undrar om de använder en slags roller när de smetar på skiten. De tog bilder där de med putande munnar pekade på sina lattes. De där höll de på med i några minuter... ta bilder, ta bort dem, ta bilder, ta bort dem... tydligen blev inte bilderna bra... någon kanske putade fel med läpparna... vad vet jag. Jag ser fan inte skillnad på dem! Det är som om jag för första gången ser en ny ras... och alla ser likadana ut för mina ögon. Jag kan inte sklija dem åt! Blonderade, alldeles för mycket make-up och... nej... jag kan inte ens beskriva skiten.

På vår andra sida sitter två par i kanske 25-års åldern och diskuterar Big Brother. Någon hade åkt ut och tjejerna spekulerade vilt i något om sinnessjukdom. Killarna hängde på och blev konspiratoriska. Kanske det var planerat? De pratar alltså med mycket stor passion om en jävla dokusåpa? Hur innehållslöst måste inte deras egen existens vara?

En tjej vid det första bordet frågar de andra barbieblondinerna om de tycker hon ska fylla ut sina läppar. De nickar och pekar... kommer med förslag. Uppmuntrar till och med. En del av mig blir sorgsen. De duger som de är... de ska inte sitta och diskutera hur de ska ändra sitt utseende för att passa in i en artificiell ytlig värld skapad av några få.

Det kommer in en mamma med barnvagn. Hon sätter sig vid ett bord, beställer och börjar läsa de där kändistidningarna med stort intresse. Då och då blippar det till i telefonen och det sms:as (eller är det Facebook? Jag vet inte). Ungen sitter och pockar på uppmärksamhet men misslyckas. Tyst! Mamma är upptagen med ytlig skit! Precis som alla andra i den här förbannade staden. Mainstream mediokerhet dyrkas av massorna. Bilderna av andra människors liv är mer intressanta är vår egen avkomma mindre än en halvmeter bort.

Min kollega och jag snackar lite löst vidare. Jag känner att jag har blivit trött och uppgiven. Visst, jag jobbar själv i en ytlig bransch men jag har med mig ett visst förakt för det hela. Hur sjukt är inte det? Desto mer ytlig världen blir, desto mer pengar tjänar vi. Desto mer kändiskåta fans vi kan få ihop desto bättre tider blir det. Och tiderna har tragiskt nog aldrig varit bättre.

Men så händer det där som gör att min dystopi av mänskligheten splittras och jag ser framtidens neonglimrande hopp sippra in. Några ungdomar kommer inflängandes på fiket. Killarna har punk/cybergoth-stil... svart hår, piercing, trasiga kläder. Tjejerna ser ut som om de är tagna från någon mangaserie med neondreads, futuristiska "goggles" på huvudet och världsrekord i coola boots. De bökar sig in, slänger sig ned på en soffa vid ett bord. Beställer kaffe och "den billigaste mackan ni har!".

Bloggbrudarna visar sin avsky genom att blänga på dem och tissla och tassla. En av mangabrudarna märker det, gör det absolut snyggaste fingret jag någonsin sett mot blondinbrudarna och avslutar med att ta en bild på dem med sin mobil. "Naw! Tre Stureplanskloner! Till min BLOGG!" säger hon och hela sällskapet skrattar.

När vi går så passerar vi deras bord. Jag slänger ett öga på dem och får en blick tillbaks av några av dem. Först kan jag se det där underbara föraktet blixtra fram i deras ögon men när ögonen stannar kvar ett tag så är det som om något händer. En slags insikt, antar jag. Tjejen som gjorde det snyggaste fingret jag sett ger mig en avvaktande nick. Jag nickar tillbaks och ger en tumme upp till gänget. Jag får ett blixtrande rebelliskt rovdjursleende tillbaks.

Pungsparkarattityd. Så jävla rätt.

Ha en skön helg!

Såg en film cirkulera förra året och fick aldrig tid till att kolla igenom den. Fick den igen idag och tittade den här gången... fy fan. Hädanefter ska jag kolla på allting som kommer i mailkorgen så att jag aldrig mer missar något.

Kolla in den här 11-åringen när han tolkar Gagas "Paparazzi" i någon form av skolshow. Verkligen... kolla in. Det är ruggigt bra.

Vi ska ha strimlad wok idag. Receptet är enkelt. Strimlad lövbiff, svamp, röd lök, gul lök, 1 dl mirinsås, 1 dl japansk soja, en hackad chilli, en purjolök och lite sesamfrön på toppen. Och risnudlar.

Jag och grabben delar upp oss i affären. Vi strålar samman med våra varor lite längre fram i butiken. Sonen slänger ned lövbiffarna i korgen och ler finurligt. Jag anar oråd... snabbkollar i matkorgen vad han la ned där. Jag ser den gröna eko-stämpeln på köttförpackningen. ARGH! Jag tittar misstänksamt på sonen... undrar vad fan han hå... han tittar tillbaks på mig och jag ser glimten i ögonen... han försöker hålla sig för skratt, misslyckas helt och börjar skratta. Jag med.

Han springer glatt och lämnar tillbaks ekoköttet och kommer tillbaks med en ny förpackning med riktigt kött utan gröna politiska bluffstämplar på.

Kul kille det där. Han fick mig.

Läraren är "behörig", så där sa rektorn till mig. Att den där jävla kärringen som ansvarar för vissa ämnen i min sons klass är "behörig". Som om det skulle betyda något för mig.

Lärarinnan i klassen har en grymt kass attityd, bemöter barnen riktigt otrevligt, är världsmästare i otydlighet (om inte JAG förstår vad fan läxan är så är det illa) och sedan har hon blivit påkommen med att ljuga flera gånger. Bland annat om klassens måluppfyllelse. Vilket hon förnekar trots vittnen och att det finns papper på det. Dessutom har hon uttalat högt flera gånger att hon inte gillar klassen.

Men hon är "behörig", säger rektorn snusförnuftigt till mig. Han tillägger att skolan är väl medvetna om att hon har "lite problem" och han har möten med henne om det. Hon mår inte bra, får jag reda på. Men för faaaaaan, tänkte jag och samtalet med rektorn blev direkt på en annan nivå än vad jag tänkte från början:

"Jag skiter i om hon mår dåligt! Det är inte mitt problem. Hon kan inte sköta sitt jobb. Mår hon så dåligt får hon väl ta sjukledigt eller - om inte det passar henne - så är det ditt förbannade ansvar som rektor att se till att hon inte får vara i ett klassrum när hon inte kan sköta sitt jobb."

"Hon är en behörig lärare och vi stöttar henne. Vi kan inte..." försöker rektorn.

"Nej, nej och åter nej... det finns inte en chans jag låter den där kärringen förstöra mer i min sons klass. Jag och de andra föräldrarna är helt överens. Det spelar ingen roll om hon går i självmordstankar... hon kan INTE få lov att härja runt i ett klassrum för att vi ska vara snälla mot henne. Detta handlar om ett gäng barns skolgång. Inte någon jävla experimentrehab för en misslyckad människa." går jag på... arg som ett bi.

"Nu tycker jag..." tjatar rektorn vidare.

"Det spelar ingen roll vad du tycker. Enda sättet att vi överhuvudtaget kan prata vidare om hennes roll i klassrummet är att hon - och du - sätter sig framför mig och de andra föräldrarna och ställs till svars för sin inkompetens samt konfronteras för alla sina lögner så att allt gammalt reds upp en gång för alla."

"Det är en väldigt obehaglig situation för henne att hamna i..."

"Nej, det är väldigt obehagligt att jag som förälder ser hur mycket skit hon har ställt till med under årens lopp utan att du tagit tag i det. Skolan är till för barnen och inte för lärarna! Vill du ta en fight om det här så - visst, bring it! - så kör vi hela vägen upp i systemet. Först skolchefen, förvaltningschefen och sedan vidare upp i näringskedjan. för tro mig när jag säger det här... hon sätter fan inte sin fot i min sons klassrum. Hon ska bort!"

Jag stängde diskussionen ungefär där. Lämnade den lama jävla rektorn att njuta av sin högröda förnärmade blodrusningsskalle. ARGH! Jag får krupp på dessa lärare som inte har ett skit i yrket att göra. Jag får krupp på alla lismande rektorer utan kompetens som inte styr upp verksamheten.

Det finns bra lärare så klart. Sonens klassföreståndare är så bra att man undrar om killen är på riktigt när man ser hur han interagerar med barnen... hur han får det tråkigaste ämnet i världen att verka roligt... hur han aldrig ger upp och hur mycket han brinner för sitt jobb.

Men den där jävla fittan i sonens klassrum... fy fan.

Budskapet gick dock fram. Rektorn vek sig. Min grabb fick en ny lärare i ämnet. Det var ju själva fan att man ska behöva göra andras jobb.

"Behörig lärare" - vad är det för trams? Att vara en bra lärare är något man har i sig. Det är tyvärr väldigt tydligt att några år på lärarhögskolan inte betyder att någon blir en BRA lärare.

Och barn FÖRTJÄNAR bra lärare!

SvD - 1 -

Verkligen... det här med somaliska pirater börjar bli drygt. Hur några små bypirater i små snabba båtar hela tiden lyckas med att kapa stora fartyg kan jag inte förstå. Jag menar... vem fan stannar båten? Några snubbar med raketgevär kan INTE sänka ett stort skepp. Det är bara att gasa och köra på. Varför inte ta med några legosoldater på båten som kan skjuta eventuella lantisar som försöker ta sig ombord.

Tydligen så tar piraterna även nöjesseglare i sin jakt på pengar. Nu sist några danskar. Piraten Abdullahi Mohamed berättar att danskarna minsann kommer att dödas vid ett fritagningsförsök.

Jag är trött på dessa piratidioter... jag tycker ryssarna har en mycket skönare strategi... de ertappade några pirater som höll på att kapa båten Moscow University. Det tog 20 minuter för styrkor från Marshal Shaposhnikov att ta hand om kaparna. Uppenbarligen gick det vilt till. En pirat blev dödad men obekräftade källor säger att så många som 10 blev dödade. Läs här om en gnällig pirat som blev arg över detta. Ryssarna tog dessutom gladeligen med sig ett gäng pirater till Ryssland för att ställa dem inför rätta där. De behöver väl lite folk till ett arbetsläger någonstans.

Man kan alltid lita på ryssarna när det kommer till sånt här. Skjut först och ställ inte för många frågor efteråt, helst inga alls. Jag menar... det var ju trots allt piraterna som började mucka gräl. Det går ju inte att peta i getingboet och sedan gnälla över att man blir stucken.

Så, lösningen är enkel. Det är bara att ha större vapen än piraterna. Och inte vara rädd för att använda dem. Som ryssarna.

SvD - DN - AB - Exp - Exp - 1 - 2 - 3 - 5 -