Inatt sov jag som en kratta då bebisen är förkyld. Förmodligen var det sömnbristen som fick skavet att äntligen komma upp till ytan och jag delade för första gången min ångest inför klimatet på Instagram och vilket gensvar jag fick. Vi är många som känner skavet, gör du?

Jag och alla vi som är vuxna nu har förbrukat vår klimatkvot och varje år förbrukar vi i Sverige 4,2 jordklot. Hör du hur fruktansvärt det låter? Varför gör vi ingenting? Varför låtsas vi som att det är normalt att FORTFARANDE flyga korsv och tvärs över jorden utan att tänka efter. Hur kan du sitta där och trycka i dig den stora feta entrecoten utan att vakna om natten med ångest. Vad är det för fel för oss? Hur kan vi be om ursäkt till våra barn sen? Förlåt oss, vi visste hur illa det var men vi ville sola näsan och kött är ju så gott.

Här behöver politiker runt omkring i världen gå samman och lagstifta, inte stryka lobbyisterna medhårs och låtsas att det regnar normalt och inte de farliga skyfall med översvämningar vi ser överallt. Istället fick vi galningen i USA och nu även galningen i Brasilien som har lovat att skövla det som återstår av Amazonas. Det är på riktigt, vi är illa ute.

Det är den här ångesten som äter upp mig inifrån. Samtidigt längtar jag efter solen, värmen och det enkla livet som en solsemester innebär. Jag scrollar nästan dagligen efter resor men bokar inte. Den onda cirkeln går runt och runt tills dess att jag glömmer bort det för en stund. Sen kommer den igen.

Jag vet att jag inte ensam om att känna så här och många engagerar sig men fem gånger så många skiter i det. Jag vet inte ens om jag tror mänskligheten kommer överleva det här.

Bilderna är från sommaren i Skellefteå, också en plats jag drömmer om men som går att ta sig till utan att flyga.