Det här inlägget har väldigt mycket text men om du hittat hit för första gången och behöver dämpa din egen mammakroppsångest så fortsätt läsa. Är du en återkommande besökare, välkommen in till 2019. Bättre sent än aldrig och det här inlägget har legat som ett utkast alldeles för länge.

Japp, jag såg Mia Skäringers Kroppshets när den gick och det borde du också göra, oavsett om du är kvinna, man, binär, mamma, dotter till en dotter eller pappa till en son. Det är egentligen alldeles för jobbigt och naket att se den tycker jag men viktig.

Det skaver i mig, jag känner mig obekväm och tänker att kanske är det därför jag har mått så jävla dåligt genom åren. Förstå mig rätt nu, jag är en stark person och kvinna idag men uppväxten alltså. Allt kroppshat, hur missnöjd jag var och hur mycket jag strävade efter att duga. Det enda jag kunde styra över var vad jag åt och vad jag tränade. Det var en dålig cirkel som jag tog mig igenom. Jag tog mig även igenom 2005 vilket är en bedrift värd att fira varje år. Detaljer är onödiga men lita på mig när jag säger att alla behöver nå sin egen botten för att kunna bygga upp sig själv och det gjorde jag.

Frid och fröjd och allt det där resten av livet eller? Här skulle det här inlägget kunna sluta men sen kom den stora kärleken och magen växte med lilla Miriam inuti. Jag hade inställningen att är du inte tillbaka i din kropp inom ett år borde det kallas övervikt och inte mammakilon. Herregud, vilken tur att jag inte hade en blogg då och delade med mig av mina oerhört taskiga och obetänksamma tankar om vad som är rätt kroppsmässigt efter barn. Nu kommer det bara upp som minnen på Facebook och inget som någon annan ser.

Det finns de mammor som bara studsar tillbaka som om inget hade hänt efter graviditeten och med Miriam tog det ett år innan jag kände mig tillbaka. Jag ser det också som att Miriam "helade" mitt dåvarande kroppshat. Eftersom jag mått så jävla dåligt kroppsmässigt är det oerhört viktigt att jag inte lägger över något av det på Miriam. Jag har ett annat typ av tänk och pratar om mat som bränsle, äta färgglatt och röra på sig för att det är roligt och du blir stark.

Spola fram 7 år, ett community manager-jobb med minst 10 utemåltider ute i veckan senare och jag hade en behaglig mjukare kropp än innan och ett fullt hanterbart kroppshat som mest yttrade sig i att träna lite för mycket ibland och äta lite för lite ibland. Hemma kunde jag få ångest ihop med Stefan men då kunde han lugna mig.

Något hände under den andra graviditeten. Jag kunde inte träna som jag brukade så tränade med en PT två gånger i veckan (Moa är underbar), kroppen kändes tyngre från början, jag var äldre och jag åt också 40 semlor i februari. Det var inte bara en bebis som låg i magen alltså. Samtidigt var jag ändå lycklig över att ha blivit gravid och tänkte att äsch det tränar jag bort som förra gången. Jag hade fel.

Så fort bebisen var ute var det som om det slog slint i hela mig. Kroppshatet och mammakroppsångesten slog till. Jag var stor som ett hus, hade fått en massa komplikationer (läs här), bebisen sov inte på natten och Miriam min Miriam hade det svårt att acceptera sin plats i familjen. Jag fulgrät väldigt mycket under sommaren, kniptränade överallt, drack bubbelvin, svettades, tränade det jag kunde och försökte dämpa ångesten.

Mammakroppsångest och kroppshat är det vidrigaste som finns och något som drabbar fler än du kan tro. Alla tar sig igenom det på olika sätt och jag tror det är just det som är det viktigaste: att jobba med det hela tiden + hitta redskap som hjälper en framåt. Jag känner så många coola tjejer som bara bestämde sig för att sluta hata sin egen kropp men ärligt, det skulle jag aldrig kunna göra på en dag.

Vad som däremot fungerade för mig och som jag har med mig löpande nu och kanske resten av livet:

• Rör på dig. Det kan vara promenader om du kan, BodyBalance, styrketräning, cykling, dans eller cirkelträningar. Det är vetenskapligt bevisat att din psykiska hälsa ökar vid fysisk träning. Google it om du inte tror mig.
• Köp kläder i den storlek du är nu. Dvs gilla läget att du kanske på vägen till din vanliga storlek får köpa/byta/låna dig till 2-3 garderober. Kanske stannar du vid en av dessa garderober men psyket mår bra av att vara FIIIIIN. Ja, ytligt och ja det får du vara.
• Ät varierat. Jag tappade allt av rutiner, bra vanor så jag tog hjälp av en kostcoach (David Haroun)
• PRATA OM DET. Ångest blir värre i enrum. Dela med dig av känslan
• Sluta ha ångest över att du har ångest. Ja, du fick barn, ja du fick ångest. Nej du älskar inte ditt barn mindre för att du önskar att du hade din vanliga kropp.
• Avfölj folk som skapar ångest eller agg för dig i sociala medier.

Sista två punkterna är den stora utmaningen när du fått lite rutiner i livet (hahahahaha, rutiner med en bebis men du fattar). Du har fått det finaste som finns i hela världen och ammar du så kommer även brösten få sig ett törn. Bebisen ger så mycket glädje och lycka men det är också grunden till den dåliga sömnen, den degiga magen och känslan av att "alla är mycket snyggare än jag". Jag är så missunnsam och klarar inte av att följa mammor som tre månader efter sin förlossning är smalare än innan och studsar runt i magtröja med bebisen på axeln. Fuck them, avfölj dem. Behöver du hjälp i den djungeln så lägger du till mig på Instagram så hjälper jag dig. Alla behöver sin person som tar en tillbaka till verkligheten. Jag har Olivia, skaffa en egen Olivia.

Följ mig här: @stockholmandme

februari 2018