Lagom utlämnande titel på det här inlägget men det är sanningen. Jacques kan inte gå än. Han tar sig mellan möbler men på väldigt vingliga ben och går helst på knäna.

Vi kommer nu få en remiss till sjukgymnast för att bedöma om det är något som är fel eller om han bara behöver extra hjälp. Han är helt normal i övrigt och checkar av alla boxar som ett barn i hans ålder borde.

Om jag är orolig? Ja så klart jag är. Jag är hans mamma och jag älskar honom så otroligt mycket. Jag och Stefan har målat upp de värsta av scenarion men det är osannolikt att det blir så. Men tänk om han inte kommer kunna gå, att det är något fel på hans fötter (som jag trott länge). Fan alltså. Blir alldeles ledsen när jag tänker på det.

om vi bortser från bristen på steg så är han verkligen helt underbar; sjunger alla typer av sånger, håller takten, pratar meningar med två-tre ord, pussar, slåss och älskar sin pappa mest av allt. Tänk så han förgyllt vårt liv.

Miriam min Miriam är också helt okej. Håller henne lite för mig själv ett tag. Känner att hon behöver det.