Hårda ord så här på en söndag, men ack så sanna! Och ändå matas vi dag efter dag, helg efter helg och år efter år med gulliga tillrättalagda filmer och bilder där mammor och barn med tindrande ögon bakar ihop. Sociala medier är verkligen inte bra på det sättet. Du ser detta vackra tillrättalagda medan du själv knappt orkar med att barnen är med när du lagar middag bestående av makaroner och stekt falukorv. Vad skapar det för känsla hos en människa? Eller människa - vi pratar om föräldrar som sedan dag ett lärt sig att kalla det dåliga samvetet för en vän i mörkret. Vi behöver inte mer ångest.

Ska vi ta det från början? Jag är ingen Grinch utan jag förstår att barn tycker det är kul att vara med. Jag uppmuntrar det. Miriam var en fena på att göra sallad när hon var liten och Jacques skjuter fram pallen varje gång han ser mig i köket. Och jag övar på mitt tålamod. Förklarar, berättar, guidar, hjälper och försöker att inte tappa det när det inte blir som jag tänkt mig. För med barn blir det aldrig som du tänkt dig. Det blir alltid tvärtom.

Lägg till bakning. Bakning som kräver att du måttar rätt, väger rätt, jäser rätt och har rätt temperatur. Det går faktiskt att höfta med bakning men räkna inte med att du får ett bra resultat. Jag vill väga exakt, låta det jäsa, kavla, puffa och njuta av resultatet. När Jacques är med är det snarare så att jag håller fast vid ett halmstrå för att få det resultat jag vill ha.

Nu stoppar vi igen. Jag vill poängtera att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG ger sken av mina känslor av total hopplöshet när jag bakar med kidsen. Dom får vara med så länge dom vill, jag ler lite stelt och låter dom hållas. Jag vet att dom kommer tröttna och snart lämna köket och baket.

FRIHET! Jag sätter i mina Soundcore från Anker i öronen, slår på en dokumentär och njuter av bakningen. Helt ensam, utan små kladdiga händer.

Puss