Min nya grej är att åka ifrån Stockholm så fort väderleksrapporten säger att det ska snöa här så förrförra helgen var jag ju hemma i Åredalen och den här helgen som var så brummade vi nedåt vårt hus i Skåne. Perfekt strategi!

Kan bli jobbigt i det långa loppet men det är värt ett försök.

Anledningar varför jag älskar att vara i Skåne så mycket är ju inte bara att stora delar av min släkt bor där utan också att vi råkar ha världens finaste hus på Bjäre.

Där är allt porslin från Höganäs och knallblått vilket gör att all mat ser typ tre gånger så god ut. Vare sig det är paprikasallad eller gårdagens ledsna rostbiff.

Huset är tvåhundra år gammalt och är ett korsvirkeshus. Renoverat med kärlek och med de gamla handblåsta fönstren kvar så pelargonerna känner sig trygga.

Det har varit ett brukshus och det ska synas.

Jag älskar varenda millimeter, förutom spindlarna som ibland tycks ha blivit muterade och är stora som katter, men kanske mest att det står gammalt glas överallt.

Lakan kan användas som duk också och i sommarhus behöver man aldrig stryka. Det är en regel.

Öppnar man inte fönstret efter att man duschat så får man höra pappa berätta i minst tre minuter om hur badrummet har dålig ventilation så träet kommer mögla av fukten om man inte vädrar. Då kan man som hämnd för att man hört det sjuttioelva gånger peta på pelargonerna så de börjar dofta för han tycker dom luktar alldeles för sött.

Skånehuset<3

Vi håller precis i detta nu på med den mentala dragkampen som kallas semesterplanering. Jag vill helst hajka i Himalaya, åka till Burma och leka munk, bo på en gård bland de japanska kullarna och lära mig att skörda ris, åka runt i Mexiko och hälsa på en av mina bästa vänner där eller gulla med sköldpaddor i Filippinerna.

Mikael vill mest göra en modifierad version av sommarsemestern vi gjorde för två år sedan när vi gjorde en roadtrip ned till Portugal via Frankrike och Spanien.

Vad det än må bli så kommer jag typ enbart klä mig i batikklänningar från Sri Lanka, Mikaels skjortor och de långa, billiga tygerna som jag själv klorinblekt i badkaret. Mhm.

Såhär såg jag ut häromdagen. Lager på lager på lager sådär som jag gör det bäst, och varmast, som vanligt. Fanny säger att hon inte känner någon annan människa som brukar ha så underligt många lager på sig. Jag tar det som en skev komplimang.

   Någonting som jag inte tog som en komlimang var när jag hade den här skinnjackan på mig i somras under modeveckan här i Stockholm. En bekant kommer fram och utbrister vilt (sådär med jagkanintetrodet-handen på min arm)-"men gud Kajsa, jag kände inte igen dig. Det är ju inte ALLS din stil att se ut sådär!"

Och sedan när är det någon annans uppgift att definiera min stil? Vad fasen, jag själv definierar inte min stil. Vill jag se ut som Simpor och Grodfötter en dag och trädkramare en annan så gör jag det. Personlig stil för mig är något dynamiskt. Det har inga regler.

Underklänning som klänning, mammas gamla. Flanellskjorta, Mikaels. Hoodie, Mikaels. Skinnjacka, min fasters gamla som hon körde motorcykel i på 70-talet. Solglasögon, Oakley.

Cafés eminenta, jag trycker alltid pannan saligt mot bordet när folk inom modebranschen visar sig ha humor och kan tillåta sig att ta både sig själv och mode på annat än dödligt allvar, Johan Hurtig recenserade häromdagen kläderna som vår svenska OS-trupp ska bära i sommar. Först var det jättekul och jag fnissade supermycket i soffan. Sen blev jag irriterad. Vad är det för fel på oss egentligen? Med SÅ många bra designers i Sverige, med SÅ mycket internationell press om det svenska modeundret och SÅ stor möjlighet att göra en cool och grym grej, inte minst marknadsföringsmässigt, för våra atleter så bestämmer någon (vem?!) att näppeligen, här kör vi på pappas garderob anno 1997!

Såhär skrev jag på Facebook häromkvällen om det hela:

"Det här är ju som sagt väldigt väldigt roligt. Johan Hurtigs recension (slakt) av svenska OS-kollektionen inför London i sommar. Det som är mindre roligt och mest bara väldigt märkligt är ju hur vi istället för att anlita en av våra många duktiga svenska designers att göra något BRA och INTRESSANT, låter ett kinesiskt (?) företag knyppla ihop något jobbigt daterat skit som på inga sätt kommer göra de olympiska spelen lättare att bemästra. (för med så fula kläder kan det inte vara lätt att vinna vare sig guld eller silver. De andra länderna kommer peka och skratta "Look at Sweden! Tihihihi" och så blir våra atleter högstadieosäkra, skrapar med foten i marken och glömmer helt bort att hoppa högt över pinnar och springa fort.)"

Kommer vi slå några rekord i det här?

Vi har en ny matta. Det var mest det jag ville säga.

Men om jag ska tillägga något mer så är det naturligtvis inte ny utan ett fynd från huset i norrs digra vind. Pappa tror att den släpades hem från någon av hans och mammas resor under det det ljuva 70-talet. Kan vara grekisk. Är helt fantastisk.