Nu blir jag gräsänka en helg igen. Fast jag blir det frivilligt. För jag ska åka till huset i Skåne för första gången sen tidigt i höstas! Är så exalterad så att jag smäller av. Nästa gång släpar jag med mig Mikael också men den här gången ska jag bara träffa farmor och farfar, umgås med min bästa vän i hela vida världen och kanske gå på en loppis eller två!

Ååååååååh!

Alla bilder är tagna av mig.

Över påsk studsade vi in i bilen och körde norrut för att spendera den äggtäta högtiden där snön fortfarande ligger kvar på marken. Jag dumpade Mikael i Härjedalen några dagar och styrde sedan skutan hem mot Jämtland, det där speciella fjället och min familj.

Såhär såg helgen ut genom Instagram.

Fredagen bjöd på detta och jag gick av på mitten ungefär femtioelva gånger under dagen för att det är så sabla vackert. Tänk att jag fått växa upp här!

Mötte upp ett par vänner och ägnade sedan dagen åt att sitta i en solgrop vi grävde, impregnera kläderna med rök från elden, äta grillad korv (enda gången någonsin jag äter grillad korv:i fjällmiljö) och susa upp och ned för backarna som glada barn.

Vi satt vid störtloppsstarten och åt chokladbollar och tittade på vattnet som glittrade när isen gick upp i vårsolen.

Åre är ett slagfält vid alla lov och helger så jag liksom vevade mig fram med staven för att både få en parkering och sedan komma tillbaka till bilen. Mycket värt eftersom alla Sri Lankesiska fräknar dök upp snabbt som tusan efter en dag på skutan.

(Lägg märke till att jag gillar turkos)

Det är ett under och mirakel när hela vår familj på fem personer är samlade på samma ställe under mer än två millisekunder. Vi Tengvalls tenderar att liksom alltid vara vitt spridda i världen. Därför är det extra roligt att vårt "familjefoto" ballade ur, alla ser psyksjuka ut och pappa inte ens fick vara med. Allt som vanligt och i sin ordning alltså.

På lördag och söndag kräksnöade det något hejdundrande vilt. Det är himla fint med vår men torr, fin nysnö stora som lappvantar är magiskt.

I söndags var det, det årliga Red Bull Homerun vilket i ren översättning betyder; snabbast ned för skutan vinner. Vilket översatt betyder; här går det fort som satan.

Sista dagen och jag knarrade extra med skorna i snön och luktade på tre minusgrader.

Så hängde jag en sista stund med den här tjejen, bästa Sofie, och pratade om att hennes bror är ganska fantastisk eftersom han ju faktiskt precis blev världsmästare inom extremskidåkning!

Så satte jag mig i bilen, hämtade upp Mikael i Härjedalen och åkte 60 mil söderut tillbaka till Stockholmsstaden.

Har som sagt varit lite insnöad på roliga naglar den senaste tiden och snabbt uppräknat har jag de senaste månaderna haft följande på mina brutalt nedbitna stumpar till naglar:

prickar, ränder, navajomönster x 3, regn/åskmoln, stjärnbilder, mystiska symboler, döskallar, benknotor, 'c'est la vie' textat med bokstäver, fjällsiluetter, solsystem och geometriska former.

Ska haffa ett matt nagellack i någon färg och sen kontra med ett blankt i samma nyans till tipparna.

Navajo vol.2 tänker jag.

Ska inte tatuera mig på fingrarna (lugn lugn mamma nästa gång vi ses har jag inte en tribal i svanken, jag lovar) men kan ju inte annat än råälska idén. Får föra över det till naglarna!

Nej, ska inte tatuera händerna heller. Varken permanent eller med henna. Men mönstrena!

ps. såhär såg det ut när Free People publicerade lite bilder på sin hemsida efter att de lagt ut en guide på sin blogg om hur man gör navajoinspirerade naglar. Bland annat mina var med nere i högra hörnet. ds.

Något utav det bästa med våren är torr, solvarm asfalt.

Det knastriga gruset som inte sopats bort än, ljudet av skateboardhjul som viner, doften av damm som virvlar upp, värmen som alstras i allt det grå, känslan när man tar de första stela löparstegen på dess stumma yta.

Innan asfalten är torr är det inte vår på riktigt.

ps. en tanke bara. Alla de som köpte skateboard förra våren/sommaren eftersom det var en "it-accessoar" för säsongen och syntes i alla stora kampanjer - känner de sig inte lite dumma nu som föll för attributet de inte kunde hantera på skolgården, och fortfarande inte kan? ds.

När det här inlägget kommer upp på bloggen så är jag hemma i Norrland och suger i mig frisk luft som en näsvis varelse med snabel, njuter av mjölksyran i benen efter för få skiddagar på säsongen och tittar på fjällvärlden som på något vis faktiskt blir vackrare för varje gång jag ser den. Och då har jag ändå sett den varenda dag i nästan 21 års tid.

Må Åreskutan visa sig från sin bästa sida (det är inte för intet vi ibland kallar Åre för Mordor..) och solgudarna vara med oss.