I väntan på sällskap för dagen kikar jag 1, 2, 3 gånger på olika modefilmer och små konstverk i filformat från modehusen. Tänkte att jag kan tipsa er om mina favoriter just nu.

Ni verkar inte riktigt uppskatta när jag bloggar high fashion på samma sätt som när jag bloggar om second handfynd och mina egna DIY men då jag har det både som jobb och intresse att känna av modevärlden i stort så delar jag med mig av utvalda bitar här.

Och vem kan egentligen säga nej till vacker filmkonst?


Rodartes film med Elle Fanning.

Miu Mius 'the powder room'. Jag gillar idén men utförandet är faktiskt ganska tråkigt. Känns som att man kunnat göra det hur vackert som helst men kom halvvägs.

Prada har alltid samma effekt på mig. Jag blir glad helt enkelt. Lekfullt och knasigt. 

Sen måste jag tipsa om den här filmen om 'the boy from broadmeadows'. Handlar om modellen Andrej Pejic som totalt tagit världen med storm. Jag brukar inte tycka att ett androgynt modellutseende är så himla spännande då det ofta blir nästan en klichée av "hej-mittimellan-tjej-och-kille" men det är något med Andrejs utseende som är totalt betagande. Han är utomjordisk på något vis. Och som hans mamma säger; han är den vackraste flickan jag sett. Men även den vackraste killen.  


Har känslan av att ikväll blir kvällen då jag ser både the Factory och min absoluta favorit; Cabaret med Liza Minelli. Bästa kostymfilmerna jag vet!

Bra grejer utan inbördes ordning.

Att sitta och jobba vid matbordet med arbete upp till armbågarna och kasta en blick på ett stycke vintage, haute couture Pierre Balmain och en knäpp sidenkimono som hänger på väggen.

Att inse hur extremt duktiga, kreativa och inspirerande vänner man har som exempelvis gör lampor med renar gjorda av gamla aliminiumburkar.

Att sitta och skriva en lapp och ha ett tungt silverarmband gjort av egyptiska nomader runt handleden.

Att en söndag få sitta ned och äta edamamerbönor med flingsalt, kakor och dricka smoothie som precis vispats ihop i en mixer med nytinade bär.

Att inse att även om Sveriges modescen ofta är förtvivlande tråkig så finns det förmågor som skapar framtidsvisionära ting med extra allt. Som Beckmanseleverna.

Att sitta och vela mellan att ha ljust gröna naglar som vanligt eller kanske rosa, turkosa eller gula och komma på att "vad fan, jag tar en färg på varje nagel".

Att komma ut till köket, hitta det skinande rent och allt porslin nydiskat av Mikael och ett litet stilleben av grönsaker och frukt på ett fat.


Nu ska jag duscha efter att ha varit på ett tyst och stilla gym och tränat i en timma och sen åka från ön och köpa blå färg till håret och förhoppningsvis träffa Gustav som är i stan!

Sen jag såg Stella McCartneys SS/11 visning med de citrusmönstrade plaggen har jag haft en viss längtan efter någonting i min egen garderob som andas samma fräscha lemonadkänsla. Hur lycklig blev inte jag då när jag hemma hos Ida fick höra meningen "du Kajsa, jag har lite klänningar som är väldigt fina men aldrig får komma ut och användas..." och sedan ser denna skapelse dras fram ur en pappkartong.

Den är inte direkt lik McCartneys plagg mönstermässigt men den ger mig exakt samma känsla. Apelsinlundar i sydeuropa, blomsterfält och havet och himlen som kuliss.

Stella McCartney SS/11

Tänkte försöka ta igen och summera förra veckans avsnitt av Stylisterna. Tyvärr har jag inga bilder på den här datorn så det blir lite bildlöst så länge.


Första uppgiften när vi åkte till Independent Kostymförråd var en helt fantastisk upplevelse. Har varit på SVTs kostymförråd innan men Independent var nästan snäppet bättre. Medan alla andra deltagare sprang omkring inne på avdelningarna med kläder för 40-, 50-, 60-, 70-tal osv så hade jag ju den mer teatraliska avdelningen för mig själv då jag hade sent 1800-tal istället för 1900-tal. Tyvärr missförstod jag uppgiften lite då jag trodde att vi skulle koncentrera oss mer på själva epoken/stilen i sig än vår tilltänka person.

Jag blev helt enkelt förvirrad i all stress och det pressade tidsschemat.

Sedan kändes det lite märkligt att höra att Madonna inte skulle ha på sig en sådan lång kjol. Mig veteligen har ju Madonna setts i alla tänkbara stilar som existerar men krasst sett så var det ingen typisk Madonna-look, nej.


Andra uppgiften att göra ett mood-board för Sara Lumholdt var mer eller mindre en lång tirad av ångest. Vi hade ju ingen aning om vem hon är idag. Hur hon ser ut, vad hennes stil, smak och tycke är. Inpräntat på min näthinna fanns bilden av A-Teens i tighta spandexkläder och glittrig ögonskugga. Jag valde därför att köra på en total helomvändning från just det. En ny satsning, en ny kärriär och framförallt en ny revanschkänsla var mitt mål och det jag strävade efter i klädform.


Har läst och fått jättemånga kommentarer om Melodys pris att gå på Poledancing med Sofi Fahrman, där hon valde att ta med mig. Jag tyckte att det var väldigt, väldigt jobbigt att vara med på passet. För det första kändes det lite förödmjukande att behöva stå och jucka på en stolpe framför en kamera men för det andra, och främsta, kändes det så irrelevant för programmet. Visst var det en kul grej att filma och visa i ett program men vi var ju där för att lära oss stylistyrket. Inte puta med häcken.

Nu var tjejen som lärde ut hur skön som helst och sjukt grym. När kamerorna stängdes av och vi fick leka runt lite som vi ville var det betydligt roligare. Och jobbigt fysiskt!

Jag är jätteglad att min fina Melody valde att ta med mig när hon vann, men jag hade önskat att priset varit något annat.  


Har ni någon fråga? Shoot.