Kanske den knasigaste rubriken men det är det jag tänker. Att jag är så vit och så externt medveten om hur vit jag är.
Gång på gång tittar jag på min svarta bild på Instagram med taggen blackouttuesday och undrar om fler vita sitter perplexa som jag och tänker "Och nu då, vad gör jag nu?" En ensam liten bild gör ingen skillnad om inget action tas efteråt. Då blir det bara banalt, löjligt och som att en bara följde det som skrevs just då.
Århundraden av olikheter pga hudfärg, rasism och orättvisor och det enda jag som vit kunde åstadkomma var en svart bild.
Det är därför jag satt där och tittade på bilden, tittade på andra vitas bilder och vad de åstadkommit efter det och fick en unken smak i munnen. De tystnade och gick tillbaka till sitt vanliga liv (corona-Style absolut men ändå). Det får mig att förstår att kanske uppfattas även jag som att jag bara gått tillbaka till mitt.
så därför började jag där jag kunde - i min omedelbara närhet. Jag började prata ännu mer med Miriam om rasism och de fruktansvärda orättvisor som kommer sig av att vara född svart. Jag har ingen erfarenhet men jag har en uppgift att se till att framtiden ser bättre ut än den gjort hittills. Vi pratar om hur rasism yttrar sig, att man alltid ska säga ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt även om det är någon i ens närhet som familj och vänner. Vi pratar om allt hemskt som hänt i historien, vad som fortfarande händer varje dag och jag berättar om de saker jag upplevt av rasism. Det är ingen facit, inget jakt efter gillamarkeringar utan ett måste. Vi måste alla förstå att med vithet kommer privilegier och är vi medvetna om det kan vi börja förändra saker på riktigt, inte bara en svart vägg av tystnad på sociala medier.
Jag inser att Miriam lever i en skyddad värld här i Sjöstan och de flesta av hennes och våra vänner är vita. Hur blev det så? Jag tänker att det kommer från så många delar och det blir också så uppenbart att det ser ut så. Usch, fan. Jag har ju inte kommit någonstans egentligen. Bara ett upprepande av andra innan mig. Det är skavigt att våga möta min egen vithet
Jag vet inte vad jag vill säga med det här mer än att jag är inte tyst och liksom återvänt. Jag har börjat. Det är något. Gör något du också.