Mammaliv

Jag vet knappt hur jag ska börja det här inlägget. När en pratar om att skaffa barn är sömnbristen det enda folk tjatar om. Det och att "sova när bebisen sover". Lika puckat men ack så sant båda två. Innan vi går vidare vill jag att vi kikar på mina mirakel. Trots svidande ögon så är det ändå värt det, ni förstår det också när ni ser dom va? Kanon, då vågar jag säga sanningen.

Du som inte har barn tror att du förstår det här med sömbrist men du har ingen aning. Sluta himla med ögonen och småle. Jag säger som Hans Rosling: du har fel och jag har rätt. Du vet ingenting om sömnbrist.

Jag var också som dig förr. Hade en lång dag, gick på en AW som blev dansande på borden innan hemkrypning långt efter midnatt. Upp till jobbet på morgonen och du kväver en gäspning framåt lunch. Sen går du och lägger dig tidigt och sover ut dina timmar men pratar ändå om din sömnbrist med hela världen länge. Jag ÖNSKAR jag hade den typen av sömnbrist. Nu ska jag berätta om hur det är med sömnbrist när du har barn.

Sömnbristen

I nio månader bakar du bebis. Det börjar med illamående som övergår till en rosaskimrande period där du är snygg och rosig (om du har tur) för att sen när slutet närma sig ändra form igen. Nu blir du tung i kroppen, uppsvullen i fötterna, kan inte sova på rygg, är kissnödig jämt och sover lätt eller kanske får du sömnrubbningar och ångest inför tanken på att får barn och ligger vaken halva nätterna.

En natt går vattnet eller så blir du igångsatt, alla är olika. Du är fortfarande tung och rätt trött men tar dig igenom förlossningen som tar 16 timmar kanske. Här är du trött men nu kommer miraklet, din bebis. Du får oanade krafter och tröttheten glöms bort. Flera nätter ligger du bara och lyssnar på om bebisen andas. Du och din partner ser på varandra, ler och ger varandra tid för att vila men du väcks upp för att amma eller för att ge ersättning. Du känner att ögonen är lite torra men blinkar bort det med glädjetårarna över att vara MAMMA, wow!

Ni kommer hem, bebisbubblar vidare ett tag tills bubblan brister och verkligheten kommer in som en tung doft av bajsblöjor och sur mjölk. Här börjar du fundera över om när du ska få tid att sova. Bebisen sover helst bara på dig och axlarna värker och gamnacken är ett faktum. Kanske sover bebisen bäst i vagnen på långa promenader, vilket mys. Du tänker "Fuck alla dom som säger sov när bebisen sover" eftersom det är svårt att sova ståendes och gåendes. Du snittar på 1,5 timme i sträck och bebisen är nu 4 veckor.

Din snälla make ger dig en natt och du sover 6 timmar för första gången på länge. När du vaknar känner du dig dels oövervinnerlig och dels skiträdd för att tänk om bebisen inte överlevde utan dig. Det gjorde den. När nu maken gett dig en natt här och där och du har sovit 6 timmar 3-4 gånger så känner han att han har gjort sitt. Det är här brytpunkten kommer. Här kommer svidet och ögonryckningarna. Bebisen är lika söt som alltid men fan alltså, sömnbristen suddar ut och tar bort alla filter. Humöret skiftar, tålamodet är som bortblåst och smink behövs.

Nu sover du i snitt 2 timmar varje gång du somnar men kan komma upp i 4 om du har tur, ögonryckningarna försvinner inte, ögondropparna är en daglig kompis och du har svårt att koncentrera dig mer än 2-3 timmar i sträck. Kaffe dricks som vatten och du överväger de mest absurda sakerna. Här ska inga viktiga beslut tas. Tyvärr kan du bli kvar här ett tag så kämpa på, härda ut och ta hjälp om du kan. Kräv en till natt av sömn från din partner. Släpp all prestige om amning eller ersättning. Håller du på att städa och laga mat men orkar inte det egentligen slutar du med det nu och tar in städhjälp. Gråt när du är på BVC så tar de dig på allvar, prata med dina kompisar som har barn. Har du inga kompisar med barn så skriv till mig, jag lyssnar. Fucking bara överlev!

Ska det vara så här? När går det över? Hur klarar en av det?

Vet du, har du lyckats läsa ändå hit så vill jag säga: det finns hopp. Det går över. Jag vet knappt hur en klarar av det men du bara gör det. Jag brukar tänka så här: Vad är alternativet? Lägga mig ner och dö? Svaret är nej. Du klarar det. En dag blir det bättre. Kanske tar det 6 månader, kanske 18 månader men en dag vaknar du av dig själv.

Till dig som står på utsidan och kikar in i sömnbristens fula ansikte: var en kompis, köp en kaffe, pika inte om sötsaker, val av mat eller annat trivialt. På insidan har du en mamma som försöker överleva. Jag är den mamman just nu men det kan lika gärna vara du om ett par år.

Hela familjen är nu i princip inflyttade på landet för sommaren. Det är ett charmigt sommarhus som är min svärmors och det känns lyxigt och härligt att kunna vara här när Sverige är som vackrast. Det brukar vara så att vi har en massa planer för sommaren och spenderar för lite tid här men den här sommaren ska vi bo här på heltid. Självklart tar vi lite utflykter då och då, både för att se mer av Sverige och låta svärmor vila lite från oss.

Det bästa med landet är att vi sover ihop. Det må låta jobbigt men jag älskar känslan av att krypa ner i sängen och höra bebisen snusande i spjälsängen bredvid och dottern ovanför. Min flock. Otroligt häftigt! Sen att maken snarkar obarmhärtigt och bebisen vaknar upp 2-3 gånger varje natt förtränger jag. De är ju båda helt underbara.

Just det där med att ha en egen flock tycker jag är fascinerande. Jag är som en lejonmamma som hovrar över alla som gosar med bebisen och blir orolig när dottern ska sälja armband att ingen ska köpa. Lika lycklig blir jag över hur glad bebisen blir av alla människors gos och att vuxna människor fattar grejen och köper armband av en liten tjej.

Vår glada bebis fyller också fyra månader idag och jag fascineras över hur självklar han blivit i vår familj. Jag tog en del bilder för att posta på Instagram så håll till godo: här kommer Jacques.

Den allra finaste bilden tycker jag är den här där maken är med. Kolla Jacques blick.

Lejonmamman ska nu sova med sin flock. Min flock kommer alltid få sova med mig. Aldrig kommer barnen tvingas till att sova hela natten, att sova i egna sängar eller inte kramas massor. Barn som känner närhet, trygghet och kärlek blir trygga individer. Det är målet med min flock!

Jag sitter här och hör mina barn andas. För dig kanske det låter som något trivialt, för mig är det hela världen. Det är just det jag tänker på; små och stora händelser och vad som gör sig bra i skrift här. Vill ni veta vad som sker i det dagliga mammalivet, vilka framsteg min snart fyramånaders bebis gör, hur underbart stolt jag var när min dotter hade sin första dansuppvisning och hur frustrerande det kan vara när jag verkligen vill njuta av av att vara föräldraledig men samtidigt längtar ihjäl mig efter att vara kreativ och jobba?

Kanske är det bara restauranger och resor som ska få plats här men vad händer då när det inte sker så mycket sådant? Som nu till exempel, när vi flyttat ut till landet för sommaren. Här blir det hemmamat, pärlpyssel, en hel del loppisbesök och förhoppningsvis mycket bad! Ska det vara tomt här eller bara en massa matminnen?

Den här mackan är värd att minnas; har du ännu inte besökt Scandwich är det dags, MUMS!

Det skulle vara intressant med inputs redan nu, då vet jag hur jag ska tänka och det blir lättare att vara kreativ. Jag må skriva i min egen lilla bubbla men om det är något som är extra roligt eller inspirerande att läsa om vill jag dela det.

På tal om mina barns andning; de har båda en dålig ovana att ta små andningsuppehåll och då åker mammahjärtat upp i halsgropen och katastroftänkadet tar över. Sen kommer den lilla pusten och jag kan själv andas ut. Att vara mamma är inte en dans på rosor alla gånger. Det är små och stora händelser och alldeles alldeles underbart!

Det fina med att få barn nummer två är att du har gjort det en gång, du förstår hur ont det kommer göra och du kan förstå den ultimata kärleken till ett skrynkligt litet skrik-kolli (eller inte, då måste du lova mig att ta hjälp, det är inte ditt fel).

Nu ska jag vara så där underbart snäll som en riktigt nära vän ska vara som fött barn tidigare. Är det här inte relevant för dig så var snäll och dela det till en gravid kompis. Det hade hjälpt mig och har hjälpt nära vänner som just fött barn.

Det här är alltså:

Check-listan som kommer göra din förlossning och tiden efteråt lättare.

Ej i rosa skimmer utan som jag minns det nu.

Innan
+ Köp hem mjukgörande för att kunna gå på toaletten (Laktulos är typ namnet) + microlax. Det är hemskt att bli förstoppad.
+ Skit i dyr mellangårdsolja. Smörj magen med en olja bebis kan ha sen också. Smart.
+ Skriv ett förlossningsbrev. Vi gjorde inte det första gången... + Listan skulle kunna göras lång på vad du behöver ha hemma innan, vi gjorde det enkelt. Appen Preglife hade en riktigt bra lista och en länk till Apoteket med ett paket, voilà!

Under förlossningen:
+ MUSIK. Herregud vad det gjorde skillnad. Jag trodde jag ville ha cool musik men vår lugna myslista var perfekt för mig. 
+ Profylax - vi som team var magiska tack vare den andningen. Skrek nog bara vid ett handfull tillfällen tack vare den. Annas Profylax är bäst!
+ Du behöver inte vara tuff, alla är där för dig. Säg ifrån, få det du vill ha och njut när du kan.
+ Be om laxermedel så fort du känner dig bajsnödig. Jag väntade lite för länge och att ha tuffa värkar samtidigt som du ska ha laxermedel och bajsa är bara jobbigt alltså. Glamouren är död!
+ Det är inte coolt att föda med smärta bara för att. Var snäll mot dig själv och fundera på det innan men vet också att ALLT kan hända på en förlossning. Det finns ingen prestige. Fokus är att få ut bebis på bästa sätt.
+ Drick så galet mycket vätska hela tiden. Drick = din partner matar dig med sugrör. Olika sorter. Jordgubssaft och apelsinmer är underskattat. Kolsyra upplevde jag som svårt under värkarbetet.
+ Få i dig energi hela tiden och underskatta inte dextrosol. Vi hade nästan bara söta saker eller mackor senast. Önskade så att vi haft något salt som chips mitt i, hade behövt det.
+ Beter sig någon konstigt: säg ifrån. Jag sa till Stefan att jag tyckte han var oaktsam och luktade snus (the horror) och att jag inte orkade be om ursäkt för att jag var kort i tonen mer.
+ Byt verkligen ställning, det gör stor skillnad.
+ Berätta om du inte tycker personalen kommunicerar bra med dig. Vi var övertydliga den här gången och hade världens bästa dialog. 

Efter:
+ Det gör ont när magen drar ihop sig. Säg att du vill ha regelbunden smärtlindring för det direkt, INNAN det drar igång. Förra gången hade jag så ont att jag grät och trodde det var normalt. Senast hade jag en hanterbar situation. + En annan sak som gör skitont är när du ska börja amma om du nu ska amma. Bröstvårtorna blir som öppna sår med sårskorpor och du får ta djupa andetag när bebisen tar tag. Det enda som fungerade för mig var att smörja in med bröstmjölk och lufta så mycket som möjligt. Det gick över på ett par dagar för mig men har hört skräckhistorier om att det hållit i sig längre för andra. Amningsnappar är då ett strålande alternativ.
+ Duscha underlivet när du är på toaletten. Så skönt att få svalt vatten på varm (konstig) fiffi.
+Fortsätt dricka massor med vatten och kissa hela tiden.
+ Börja ät katrinplommon direkt så du kan komma igång med magen. Inga mängder men så att magen kommer igång inom något dygn. Du kommer vilja äta katrinplommon länge.
+ Hamstra nättrosorna så du har hemma första tiden också. Så bekvämt men fult.
+ Köp annan mat. Sjukhusmaten suger och du har fött fram ett nytt liv. Du är värd bra mat! Finns Foodora, Wolt osv hurra men annars tvinga partner och de som vill besöka dig att ta med varm, god mat. Jag åt pizza från min favoritpizzeria. + igen, ingen prestige. Det är så läskigt att ha ansvar för ett nytt liv. Ta hjälp av personalen, din partner och bara var handfallna och fråga. Alla vinner på det.
+ Njut!
+ Vill folk komma på besök och se underverket när ni kommer hem: ställ kravet att de ska ta med sig mat. Ert liv ska vara enkelt. Förstår inte folk som tar illa upp av det. Skulle det hända gör du en mental note om det och så är det bye bye den relationen.

Stort tack för att du tog dig ändå hit i läsningen, lite skräckblandad förtjusning va? Men vet du, kvinnor har fött barn i alla tider och det kan du också. Vet också att om det inte blir som du tänkt dig be om hjälp. Eller skrik tills någon lyssnar. Blir så jävla arg när jag hör om kvinnor som mår dåligt flera år efter de fött barn på grund av en förlossningsskada ingen tagit på allvar.

Som sagt, dela med en vän som kanske ska ha barn snart eller lägg som bokmärke till dig själv den dag du ska föda bebis. Jag lovar att det kommer underlätta. Mina förlossningar var som natt och dag och jag bara ÖNSKAR någon hade varit sjysst nog att ha delat något så här bra med mig innan första. Har du fler frågor och vill ta de privat så maila mig på [email protected]. Du är inte ensam.