Mammatankar

Nu låter rubriken som om det bränt till i huvudet på mig och jag förvandlats till ett fluffigt mammamonster som ÄÄÄLSKADE att vara gravid men så är inte fallet (lita inte på de kvinnorna) utan det är bara så smart och behändigt att kunna amma. Maten är alltid med, den är perfekt tempererad och tryggheten finns i tutten. Varför är det då så mycket känslor kopplat till det här med att amma eller inte amma? Och hur kommer det sig att alla har en åsikt om det? Svaret: alla utom du har fel gällande hur du ska amma ditt barn. Så var det sagt. Nu går vi vidare.

På bilden ovan är min bebis Jacques max 30 minuter gammal och redan säger hans instinkt att han ska ta sig till mitt bröst och äta. Det är också därför som en gravid kvinnas bröstvårtor mörknar och blir större än vanligt: så att bebis ska hitta rätt. Sanslöst coolt! Sen kanske der ser helt galet ut med ett litet bevishuvud och en enorm tutte, vänj dig, det kommer fler bilder snart.

just på BB är det härligt att vara och amma; alla är halvnakna eftersom alla blivit indoktrinerade HUD MOT HUD av personalen. Slänger du fram en tutte är det ingen som reagerar. Alla är upptagna med att lära känna sitt eget lilla knytte.

Smekmånaden tar slut och du kastas ut i verkligheten. Här börjar det pratas sjalar, filtar, speciella ponchos, sidentyger osv osv. Alla med syftet att få dig att inte visa brösten när du ammar. Skyl dig kvinna, någon kan ju ta illa vid sig av att se ett hjälplöst litet barn äta. Jag blir trött av det onaturliga i att det är vi som måste skyla oss. Nu menar jag inte att jag slänger fram tutten i tid och otid utan har gärna en tunn sjal över bebis och bröst när jag är ute på stan med tanke på bebis, han blir så lätt störd. Jag strävar ändå efter ögonkontakt och vill Jacques ha det får han det. Annars låter jag honom äta i fred och kikar in ibland.

Jag hör skräckhistorier om kvinnor som blir tillsagda, folk som chockat går omvägar och annat trams vid synen av bröst men den här gången har jag varit lyckligt förskonad. Jag utstrålar säkert ”säg något och du dör”.

Förresten läste jag ett fantastiskt inlägg om amning i Mongoliet och känner att det är där jag borde bo, där är det enkelt om än lite over the amningstopp...

Vad ville jag egentligen med det här inlägget? Prata av mig lite gällande amning är min känsla eller kanske varna andra om mig. En kan aldrig veta om jag i framtiden löser alla Jacques bekymmer genom att dra fram brösten och svänga med dom tills han glömt sitt andra bekymmer. Du behöver läsa länken ovan för att fatta.

Puss på er!

Jag har lyckats matcha in en riktigt hetsig vecka. Vet inte riktigt hur det gick till men kommer vara inne i stan fyra dagar på rad. Pust och stön för en halvlökig morsa som bara vill skrota runt i landet-kläder och laga mat.

Nu överdrev jag så klart eftersom jag åker in för både spännande, nödvändiga och bra saker. Från utvecklande luncher, läkarbesök till samarbetsfrukostar, vaxning och pyssel. Gjorde också ett försök till att hitta Sverige-tröjor till hela familjen men fanns bara till dottern eftersom jag inte vill betala en miljon. Vi får se om jag hittar några idag.

Samarbetsfrukosten igår tillsammans med John och Gustav från BokaBord avnjöts på Kaffebar på Bysis. Det är verkligen en fikaidyll på sommaren med riktigt bra kaffe och godsaker från Valhallabageriet. Det är mycket spännande på G med samarbetet och jag känner mig stolt över att samarbeta med en tjänst jag själv tycker är klockren! Ponera att du vill äta middag kl 18.30 på lördag och vill veta exakt vilka som har bord, då använder du BokaBord. De har bara bra ställen så du slipper scrolla igenom trötta turistfällor.

Se så somrigt och ej tillrättalagt det ser ut, precis som det ska vara. Min havrelatte och smörgås var exakt det jag behövde. Gick ifrån mötet med ett stort leende på läpparna. Visserligen hungrig direkt men en får vara glad för det lilla.

Stenhårda bomber

Något en ammande kvinna brukar vara bra på att planera är när bebis ska äta och annars ha med sig en bröstpump. Jag är totalt värdelös på det och mina bröst förvandlades till två hårda enorma bollar ju längre tiden gick i stan igår. Nu när jag skriver detta så har jag gjort det igen. Jag är i stan och mina bröst börjar redan stelna till och värka. Det blir till att gå in och handpumpa på en toalett. Det är så glamoröst att vara Agnes.

Jag brukar också lyckas med bedriften glömma bröstinlägg så de börjar läcka igenom tröjan. Du hör ju, livet alltså. Det går inte att låtsas leva flashigt utan det är högt och lågt.

Jag lämnar er med den här bilden på näthinnan, det är sommar i stan och även tistlar kam vara vackra.

Inlägget skulle lika gärna kunna heta Mitt i natten-grubbel eftersom det är just det som det är. Alla mina inlägg förutom ett har skrivits från mobilen nattetid antingen direkt som ett inlägg eller på Anteckningar. Kanske är det därför antalet kollage är få och bilderna avlånga som på en Instagram-post *Instagram lover*. Jag älskar att skriva, småjobba och fixa från mobilen och för mig är det mys istället för jobb som jag kopplar att öppna Macen med. Nåväl, vi skulle prata kärlek.

Kärleken handlar förstås om kärleken till mina barn. Den är stark, oresonlig och våldsam. Stark eftersom de är just mina barn, oresonlig då jag på riktigt fick grått hår med första och våldsam eftersom jag har såna tvångstankar ibland om att något ska hända dem. Kanske låter det läskigt men det är en realitet jag lär mig att leva med.

Trots det kommer jag på mig själv att klaga. Klaga på att dottern är utåtagerande som ett skydd i det omtumlande att få ett syskon, på sömnbristen, på spontana restaurangbesök och på att bebisen vill äta hela tiden. Dottern kommer läka och åter igen bli vår fina omtänksamma, kloka och empatiska tjej. Jag kommer så klart inte vara ledsen när jag får sova mer men restaurangbesök kommer det bli fler av senare och amningen är ju underbar. Jag älskar verkligen känslan av att amma; både fysiskt då det är en sån intimitet med mitt barn men även mentalt av att jag ger honom mat som ger honom liv.

Filosofiskt så här på nattkvisten men jag kände att det behövdes.

Snart börjar nattamningen så jag ska passa på att sova en halvtimme. Nej, jag skojar inte. Välkommen till min fantastiska verklighet.

”Wow, kroppen är så fantastisk, tänk att den kan gå tillbaka så fort”. 

”När bebis kom ut började jag direkt med måltidsplanering.”

 ”Amningen gör att kilona bara rinner av mig”.

Det är så långt ifrån min sanning som det kan vara och djupt inuti mig själv känner jag en stark avundsjuka. Jag skulle också vilja glida igenom graviditetens kilon på en räkmacka men nej.

Tro inte på allt och förvänta dig inget utan var och en har sin graviditetsresa. Har du turen att kilona rinner av dig; grattis. Om inte, I feel you sister.

Det tog mig ett år att komma tillbaka efter min första graviditet och då tränade jag fokuserat både på egen hand och med PT när jag väl fick klartecken.Den här gången är det som att det brunnit i huvudet på mig och jag förväntar mig att tre månader efter förlossning ska kilona ha rasat av mig, huden dragit ihop sig och kroppen vara redo för bikini. Nej, bara nej. Istället så att i takt som magen krymper ökar hudgegget och jag känner mig fortfarande stel överallt. Tendens till hängmage? Japp, härligt med sommar och bikini då. Tur att jag investerat i inte bara en, utan TVÅ fabulösa baddräkter. 

Värt att berätta är också att jag under båda mina graviditeter gått upp en hel del i vikt, mellan 25-30kg. Första gången på grund av havandeskapsförgiftning (preeklampsi) men nu andra gången mycket vätska och 30 semlor i februari. Jag kommer få jobba hårdare den här gången med andra ord. Hurra!

Det pratas också mycket om kroppspositivism och vara stolt över magar, lår och kroppar. Självklart ska alla kvinnokroppar hyllas eftersom de är fantastiska och vi ser olika ut men jag kommer inte stå längst fram i bikini med hängmagen framme.

Jag kommer däremot peppa andra, dela med mig om mina svårigheter, vara ärlig i känslorna kring kroppen och att faktiskt inte vara nöjd efter graviditeten. Det betyder inte att jag inte tycker om mig själv, jag är fantastisk på många sätt men jag ser ändå ut som en knubbsäl just nu och det tänker jag ändra på. Jag pratar inte platt mage och väga 55kg som år 2007 men banne mig att vara stark som en oxe och kunna ha mina vanliga kläder igen. Jag är ju mamma och med det vill jag vara en förebild.

Som jag sa, det kommer få ta sin tid och nu under sommaren är fokus på att bebis ska lära sig sova, jag få ordning på min bäckenbotten så jag får börja promenera som motion igen och äta regelbundet. När träningen får ta plats igen kommer det vara lättare men allt handlar inte bara om mig.

Jag har en man, en dotter och en bebis som tillsammans med mig är en familj. Min familj, mitt allt.

Något händer med mig på landet. Då vill jag bara stå i köket och safta, sylta, laga mat och baka. Önskar jag kunde känna samma passion för att diska eftersom det behövs efteråt.

Idag har jag både gjort rabarberkompott, tzatziki, quinoasallad, chokladkaka och diskat upp världens diskberg.

Quinoasalladen är så enkel att göra. Ta en massa goda grönsaker i olika färger och lägg i en skål. Om du vill slänger du i fetaost. Häll i olivolja, citron, peppar och lite salt. Sen slår du nykokad quinoa över och blandar ihop. Smaksätt hur du vill och ät som det är eller med tzatziki, baba ganoush och vinbladsdolmar. DRÖM! Min köttis till make stekte upp lite lammkorv. För mig är stora skålar med sallad, röror och enkel mat det bästa och perfekt på sommaren.

Min chokladkaka är bäst och jag har suktat efter den i över en vecka så idag var det dags. Receptet finns här så gör den nu.

Nu ska jag smaska i mig en bit kaka, formulera klart mitt inlägg om mammakroppar och sova. Bebisen har börjat vakna oftare på natten igen, fan också.

Puss på dig!