2010

 

Tur att jag har ett arbete som har en telefon. Min älskade Jennie med entourage ringde och talade om för mig att vi ska på allsång på skansen ikväll. Gud så trevligt. Tänk om flaskpost hade vart det enda alternativet. Hur skulle det gå då? Hur skulle man då kunna göra något spontant? Och vars skulle min post skickas? Torne Älv?

 

 

 

Har precis slutat jobba, ska bara svida om och åka mot skansen. Det kommer att bli min första allsång, hoppas det blir grymt!

 

So long suckers!

 

 

Det går sådär. Jag känner mig ganska ensam emellanåt. Jag känner mig tom och saknar att ha någon att fördriva tiden med. Ni vet när man bara inte har något alls att göra och ligger i sängen och vill mysa lite. Vi hade liksom hunnit bygga upp en ganska skön relation på bara några veckor. Han var den sista jag vilade mina ögon på innan jag somnade och släckte lampan, och den första som tilltalade mig varje morgon. Jag tyckte visserligen att han var lite lönnfet och klumpig ibland, samtidigt som han imponerade på mig många gånger. Jag kunde bli förvånad över hans kompetens inom många områden nästan dagligen. Trots att han inte var helt klockren så var jag säker på att det skulle vara vi. Kanske inte livet ut, men väldigt länge i alla fall. Tills vi blev gamla och trötta..

 

..Nalle och jag..

 

Men livet är ju så att det ibland sker saker man inte kan styra över. Nalle lämnade mig natten mot lördag och det gör fortfarande så ont. Plötsligt och hastigt var han bara borta. Vi rycktes ifrån varann och livet förändrades. Nu är mitt liv precis som innan vi fann varandra, men ändå inte. För nu har jag ju älskat och förlorat, än en gång. Tänk om han tyckte att jag lämnade honom? Jag kommer aldrig att få veta. Det har gått för lång tid för att jag ska tro på att vi någonsin kommer att träffas igen. Jag ser framför mig hur Nalle håller någon annans hand. Hur han sakta men säkert växer i någon annans ögon, precis som han gjorde i mina, och de blir till ett. Jag ser framför mig hur han blir älskad och kanske redan älskar tillbaks, vad vet jag?

 


Man kan nästan fråga sig var korset skall ristas - under min första semester vecka avverkade jag två böcker ocg tredje är på G...

 

Jag är tror att jag är är för rastlös för att läsa böcker, eller ja - andra kanske skulle definiera det som ADHD?! Jag kan fortfarande minnas hur jag som barn tjatade på min syster om att vi skulle gå ut och leka, medan hon föredrog att förkovra sig i sina Kalle Anka tidningar. Jag försökte flere gånger men bilderna roade mig i max 10 minuter...

 

 

...nu har jag kommit på vad det är för slags böcker som eventuellt kan fånga mitt intresse - biografier eller verklighetsskildringar. Detta kräver dock att personerna/händelserna skall vara tillräkligt intressanta för att återberättas...

 

Det blir inga utförliga recensioner, men jag kan meddela att samtliga historier verkligen inte var tillräkligt intressanta för att dokumenteras enligt min mening!

 

Har precis varit ute i skärgården och tog ett legendariskt "Jungsund-varv" med bilen...

Haha - jag vet inte hur många gånger jag och Babina (kär barndomsvän) tagit en biltur för att prata av oss.

 

 

Av någon anledning så körde vi alltid ett jungsund-varv då jag var yngre och fortfarande bodde  i Vasa...det tog kanske 40 minuter totalt med Skrutten (Carinas bil)...under den stunden hann vi röka ett par cigaretter (det var på den tiden då det fortfarande inte upplevdes så äckligt att röka i bilar) och avverka alla dilemman, FANTASTISKT givande!  

 

Idag var det dock min kära mor som var med i och med att vi tidigare hade varit ute på skären...Jag visste seriöst inte om jag skulle skratta eller gråta då hon glatt ville spela upp Paula Koivuniemi - som hon så fint sade "Finlands Lill-Babs"?!?

 

 

 ...under låtens gång frågade mamma om jag hunnit känna att jag varit hemma...hahahahaha, det var svårt att förneka det i och med denna låt!

 

PS - Carina...vi skall fanken ta flere jungsund-varv nästa gång ja e hemma så sälj in skrutten, hon e ju färdigt ner-rökt!

 

Jag har blivit bestulen igår. Jag vet inte vad som gör mig mest förbannad: Att någon bestulit mig eller att jag fan inte kan fungera utan min mobil. Jag kan inte bestämma mig vilket av alternativen som svider mest. Det är löjligt men jävla sant och jag känner mig liten och ensam. Jag mår dåligt över alla nummer och kontakter som jag inte kan få igen. Jag svarar aldrig i mobilen om jag inte känner igen numret och framöver kommer jag att vara som en svettig liten hare hela tiden när det ringer för jag har ju fan inte memorerat ett enda jävla nummer på typ 10 år!! Kan jag ens få tillbaks mitt nummer??? Och vad fan ska det här kosta då? Flera tusen spänn eller? Fan vad det är löjligt men jag är nära till tårar över materiella ting, jag som nästan aldrig gråter. Och jag som hade så mycket fina bilder från igår som ni skulle få se, jag som fotade gärnet för er skull!! Nä, det här är rätt åt mig. Om jag bryr mig såhär mycket över min blogg och min mobil så var det kanske bäst såhär. Det kanske är meningen att jag ska sluta blogga och sluta prata med folk. Jag ringer Fritzl och kollar om han har en källare till övers som han kan stänga in mig i. Eller nä, förresten jag har ju inget att ringa med. Jag kanske ska gå och köpa en spade istället och gräva ner mig i Nytorgsparken. Någon vänlig själ kan väl gräva upp mig vid lämpligt tilfälle.