Har flera gånger fått konstiga blickar då människor sett att jag dumpat nycklarna på bordet...vilket jag gör dagligen!

...efter lite research fick jag lite klarhet i saken...

Om man kastar nycklarna på bordet så symboliserar detta tydligen att man är lite lösaktig och framför allt tillgänglig!? Känner inte att någon spelat på den fullt ut än, men det är kanske ett beteende som jag får ändra på.

Haha - nåväl..jag bjuder på den :)

Så - fokus fokus...

Idag är det inte vilken dag som helst, för idag är det onsdag och då kommer min <3 vän Jennie Luttu hem från sin Sardin-semester!! Som jag har saknat henne, herreguuuud!! Jag längtar tills ikväll för då får jag äntligen träffa den tokfransen, jippi!!

Igår var jag på skansen med la familia and some friends. Det var roligt att höra (typ omöjligt att se något för det var så sjukt mycket folk) Veronica Maggio och Eric Villduliggamedmigdå, dom var duktiga. Vi hade picknick och myste på och lekte med dom små liven i familjen som var med oss. Jag hade även lite vänner som var där och var nära på att vika mig och hänga med dom ut en sväng efter allsången, men jag pallade faktiskt inte.. För lite sömn några dagar på raken kan ju ta knäcken på vem som helst : ) Även en partypingla som jag! Eller börjar jag kanske bli gammal nu? Vet inte?

Hela veckan har jag fullt upp med diverse aktiviteter, mest jobb men jag ser fram emot varje dag. Sen på lördag eftermiddag har jag äntligen ledigt och då ska jag njuta med Glenn som kommer hit från Göteborg, igen : )

Nåväl. Nu ska jag göra någon nytta här i livet.

Hej svejs!

För ungefär fyra veckor sedan var jag på ett vad jag trodde skulle bli ett snabbt besök på vårdcentralen. Jag gick dit för att ta ett blodprov och kolla upp mina strumavärden (struma är en ofarlig och ärftlig sjukdom). Riktigt så blev det inte. Till min förvåning så konstaterade läkaren, efter att ha lyssnat på mitt hjärta, att det slog allderles för fort och att jag även skulle göra ett EKG test.. Det visade sig slutligen att jag inte hade struma men att mitt hjärta slog för fort och jag hade en på tok för hög vilopuls.

Efter detta följde en dialog då läkaren berättar för mig att jag måste börja äta betablockerare."Det kommer inte att hända" var det svar hon fick av mig. Läkaren insisterade. Jag vägrade helt enkelt och berättade för henne att jag inte kommer att äta något annat än mat så länge jag inte får en garanti på att just dom här pillrena, och inget annat, räddar mitt liv just nu. Så, istället fick jag en remiss till ett fysiologilab för att göra fler tester och utreda detta bättre. Doktorn fortsatte att insistera på tabletterna ändå. Jag tackade för omtanken och gick.

Nåniin, efter några vekors väntande så var det äntligen dags att utföra testerna idag. Det tog ungefär en timme och det konstaterades att mitt hjärta fungerar utmärkt. Min puls är helt normal och jag är till och med i bättre fysisk form än en s.k medel-svensson! "Hur kan det då komma sig att min vilopuls låg på 200 nåt för några veckor sedan och nu visar alla tester på att allt är ok?" undrade jag. Läkare skrattade och svarade: "Livet".

Sedan första besöket hos läkaren har jag prioriterat om en del saker i mitt liv, tagit hand om mig själv bättre och stressat mindre. Bevisligen med ett fantastiskt resultat. Jag är ingen hjärnkirurg men jag tycker det är helsjukt att man ordinerar ut tabletter som första alternativ. Och jag kan inte låta bli att undra om dagens läkare har provision på antal männsikor dom lyckas få beroende av piller?