Recensionen av Gangster Squad publicerades 16/1 för bloggen.

En blek kopia av otaliga Gangsterklassiker

Eftersom jag läst en del recensioner innan jag såg "Gangster Squad" så visste jag att det inte var ett mästerverk á la "Chinatown" som jag skulle se. Roman Polanskis "Chinatown" innehåller riktigt snygga scener, fantastiskt skådespeleri från Jack Nicholson och Faye Dunaway men framförallt - den har en riktigt bra historia med mångfacetterade karaktärer. "Gangster Squad" lyckas med det förstnämnda men det är si och så med resten.

Filmen (som är baserad på en sann historia) skildrar gangstern Mickey Cohens (Sean Penn) terror av Los Angeles på 1940-talet och hur den ärliga snuten John O'Mara (Josh Brolin), en av få icke-korrumperade inom stadens poliskår, startar en hemlig styrka för att sänka maffiabossen på uppmaning av polischefen (Nick Nolte). Med sig får han bland annat polisen Jerry (Ryan Gosling) som lämpligt nog har en affär med Cohens älskarinna (Emma Stone). En bra grundhistoria men jag hade gärna velat lära känna karaktärerna bättre för att kunna säga något mer än att det "bara" är en fantastiskt snygg film. Filmens dialog känns ibland styltig och krystad medan den stuntals lyckas vara både cool och rolig i sin träffsäkerhet.

Trots en oerhört mäktig skådespelarensemble som Sean Penn, Ryan Gosling, Nick Nolte, Emma Stone, Giovanni Ribisi och Josh Brolin är skådespeleriet ojämnt. Jag har lite problem med Sean Penns Mickey Cohen som ibland känns lite mer som en karikatyr än en karaktär. Det är svårt att avgöra om det är Penn som spelar över eller om det är en illa skriven karaktär. Eftersom jag är ett Penn-fan tror jag mer på det sistnämnda. Giovanni Ribisi, som den smarta Conway och poliserna spelad av Josh Brolin och Ryan Gosling är de skådespelarprestationer jag tycker bäst om och det är också deras karaktärer vi får lära känna, åtminstone lite.

Mireille Enos (motspelaren till Joel Kinnaman i "The Killing") gör ett fint porträtt som Johns fru Connie och äger de få scener hon är med i. Hon har en stor roll i kommande Brad Pitt-filmen "World War Z" och det ska bli spännande att följa henne i framtiden. Emma Stones femme fatale (liknande Rita Hayworth) är ganska slätstruken i jämförelse med kända femme fatales som Kim Basinger i "L.A Confidential", Sharon Stone i "Casino", Michelle Pfeiffer i "Scarface" och Faye Dunaway i "Bonnie and Clyde" även om hennes karaktär Grace Faraday står för en viktig del i filmens upplösning. Filmen påminner för övrigt både om "L.A Confidential" och "The Untouchables" men blir bara en blek kopia som gör mig sugen på att se om nämnda filmer.

"Gangster Squad" är skamlöst underhållande och innehåller coola actionsekvenser, häftiga miljöer, eleganta kläder och snygga skådespelare som Emma Stone och Ryan Gosling. Tidsandan speglas i kostymer och scenografi och skapar nostalgikänslor. Regissören Ruben Fleischer (som tidigare har regisserat "Zombieland") har dock valt yta framför innehåll och substans, jag hade hoppats på en balans mellan de två, likt alla de gangsterklassiker som filmen vill efterlikna.

Betyg: 3/5

Recensionen av Julie publicerades 1/3 för Feministiskt Perspektiv.

Friskt vågat när Julie blir film

Från roman, via otaliga teateruppsättningar till en filmatisering. Helena Bergström debuterade hösten 2011 som teaterregissör med Fröken Julie på Stockholm Stadsteater och har nu överfört pjäsen till filmduken med samma skådespelare. Rebecca Unnerud har sett filmen och frågar sig, är Julie ett modigt eller ett idiotiskt projekt?

Helena Bergström har tidigare regisserat "Se upp för dårarna" och "Så olika", filmer som överlag fått dålig kritik (åtminstone den sistnämnda) men nått ut till en stor publik. Likt hennes man Colin Nutley verkar hon inte ha pretentionen att snärja kritikerna utan istället vara folklig och nå ut till den breda massan.

Det är ju positivt att Bergström, som själv har spelat Fröken Julie två gånger, vågar göra något så modigt och djärvt när hon tidigare har filmat betydligt säkrare projekt. Med "Julie" tror jag att det blir svårt att nå ut till samma personer som med hennes tidigare filmer, jag vet inte vem som kommer att gå och se filmen.

Vem ska se den?

Kommer någon som inte har en tidigare relation till August Strindbergs pjäs att vilja se den? Är det personer som redan har läst romanen och/eller sett den på teaterscenen som längtar att se hur den ter sig på film? Den oklara målgruppen kan stjälpa filmen vilket är synd på ett så fint hantverk.

Romanen har tidigare regisserats av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. Min relation till Fröken Julie stärktes när jag såg Thommy Berggrens klassiska uppsättning på Dramaten för några år sedan. Den fick stor uppmärksamhet eftersom Mikael Persbrandts och Maria Bonnevies privatliv var i hetluften men också för att det var en oerhört lyckad uppsättning på alla plan.

Temat är makt, klass och kön i historien om överklassflickan Julie och betjänten Jean som arbetar åt hennes far. Det är midsommarafton och Julie leker med Jean, men är den som till sist blir lekt med. Handlingen i Helena Bergströms version är förlagd till ett sent 30-tal, men i övrigt är det mesta sig likt. Det är i ett slottskök som det nattliga dramat utspelas med Jeans fästmö Kristin som tyst vittne.

Stannar i köket

Trots att "Julie" denna gång består av rörliga bilder så har Bergström valt att, likt på teatern, i stort sett bara använda sig av ett rum, nämligen köket med den slitna köksspisen, köksbordet och stolar. Filmen hade tjänat på att använda sig mer av filmmediets möjligheter, dess tillgänglighet och tillföra något mervärde som inte teatern kan göra. Några fåtal scener utspelar sig utomhus, bland annat några vackra åkningar över vatten i kombination med stämningsfull musik men inte mer än så. Jens Fishers foto är fantastiskt och är en av filmens största behållningar.

Bergström har i en intervju sagt att en förutsättning för att filmen skulle bli av var att Nadja Mirmiran, Björn Bengtsson och Sofie Hellday tackade ja. Skådespelarna är alla väldigt bra, det märks verkligen att de har jobbat ihop tidigare och är bekväma med både varandra och texten.

Provokativ och kantig

Mirimirans Julie påminner lite om Maria Bonnevie och känns provokativ och kantig, svår att placera i en kategori vilket är tanken med karaktären. Däremot kommer jag som åskådare aldrig nära henne, vem är Julie? Jag känner ingen sympati för henne och bryr mig inte om hennes öde. Samma sak med Sofie Hellday som också är bra men mest förblir en tyst iakttagare, även om hennes karaktär Kristin kliver fram lite mer än vad hon annars brukar få göra. Det hade varit till filmens fördel om hon hade fått ännu större utrymme för Kristin är knappast ett offer utan är trygg i sin identitet. Med Bergström bakom kameran trodde jag att kvinnorna skulle få genomgå en modernisering och att pjäsen skulle osa mer feminism än vad den faktiskt gör.

Nadja Mirmirans Julie.

De flesta scenerna är mellan Nadja Mirmiran och Björn Bengtsson och deras kemi och energi är oslagbar. Det blir en erotisk kraftmätning där Julie och Jean skiftar mellan att vara den dominerade som besitter makten och den som underkastar sig. Frågan kring kön tar stor plats men även klassfrågan. Julie är en ensam person som starkt söker efter sin identitet. Betjänten Jean vill hela tiden vara någon annan än den han egentligen är. Han vill bort från sin underordnade plats och ser möjligheterna att få ett bättre liv genom att ingå en relation med Julie trots att han älskar sin Kristin.

Bengtsson är bäst

Det bästa med filmen stavas Björn Bengtsson. Han påminner om just Persbrandt, båda har arbetat länge på teatern och synts i såväl storfilmer som smalare filmer (de har även spelat mot varandra i Beck-filmen "Skarpt läge"). De har ett ”ruffigt macho-yttre” men spelar ofta sårbara män. Bengtssons Jean är ganska tillbakadragen och visar just sårbarhet på ett ärligt och rörande sätt. I ena stunden är han högfärdig efter erövringen av grevedottern medan han i andra stunden sitter med sänkt huvud, helt utan hopp, och putsar grevens stövlar.

 Björn Bengtsson som Jean.

Tillbaks till mitt resonemang om filmens oklara målgrupp. Helena Bergströms iscensättning känns för traditionell även om den till viss del är moderniserad, om den hade vågat ta ut svängarna hade den kunnat attrahera en ny, ung publik. Nu är den tyvärr för långsam för att sociala medier-generationen ska hålla intresset uppe i 1 timme och 48 minuter och ta in Strindbergs viktiga essenser.

Just nu filmatiserar ingen mindre än Liv Ullman "Miss Julie" med Jessica Chastain och Colin Farrell i huvudrollerna (premiär under 2014). Julie kommer kanske få den förändring och förnyelse som hon förtjänar i denna ”Sverige möter Hollywood-version”. Så avslutningsvis för att besvara den inledande frågan: är Julie ett modigt eller ett idiotiskt projekt? Både och.

Betyg: 2/5

Recensionen av Lore publicerades 8/3 för Feministiskt Perspektiv.

En vacker och drömsk käftsmäll

Lore har funnits i mitt huvud sedan den gick och tog storslam på Stockholm Filmfestivals pristudelning i november förra året. Den australiensk-tyska krigsfilmen belönades med priser för ”Bästa film”, ”Bästa skådespelerska”, ”Bästa foto” och ”Bästa musik”. Nu förstår jag varför.

"Lore", Australiens Oscarbidrag, inleds med mycket nerv och spänning. Året är 1945, de allierade har tågat in i Tyskland, Hitler är död och föräldrarna till en barnaskara på fyra planerar sin flykt. Pappan, en högt uppsatt SS-officer, skjuter familjens hund, bränner dokument och ber familjen att packa ner smycken och andra bytesvaror innan de flyr sitt hem.

Den äldsta dottern Lore tror att de ska fly tillsammans men hon överges snart av föräldrarna med ansvaret att föra sig själv och sina syskon (däribland en bebis) i säkerhet genom det krigshärjade landsbygden och stadsruinerna. Målet är att nå deras mormor i Hamburg, en vandring på 90 mil. På Lores axlar vilar inte bara ansvaret för syskonens överlevnad utan även en tyngd av skuld och förvirring hon har svårt att förstå. Sakta konfronteras syskonen med verkligheten att nazisterna, däribland deras stora krigshjälte till pappa, har utfört grymheter och de fråntas sin stolthet och överlägsenhet av att tillhöra ”de goda”. Filmen är fylld av symboler, exempelvis återkommer scener där karaktärerna tvättar sig - smutsen och den outtalade skulden verkar i barnens kroppar. När syskonskarans väg korsas av den unge juden Thomas, som överlevt Hitlers arbetsläger, tvingas Lore ta emot hans hjälp och får plötsligt ett konkret ansikte av en jude som hon så länge lärt sig att hata.

Jag har, precis som de flesta, sett väldigt många andra världskriget-skildringar men ingen som liknar denna. Här är det varken hjältarna eller offrens perspektiv som gestaltas utan de oskyldiga barnen som är födda in i en familj med nazistisk övertygelse, barn som är djupt påverkade av den tyska propagandan. Regissören och manusförfattaren Cate Shortland berättar en personlig historia, hennes mans tysk-judiska familj tvingades nämligen lämna Tyskland 1936. Med detta i vetskap blir Shortlands skildring av nazisterna och deras barn ännu mer drabbande.

Lore är Saskia Rosendahls (född -93) första roll och det är ett mångfacetterat kvinnoporträtt Cate Shortland har skissat fram som Rosendahl förvaltar väl. Hon är nästan överväldigande bra och visar med små medel alla Lores olika ytterligheter i personligheten som förvirrad, stark, naiv och ansvarsfull. Rosendahl har vunnit en mängd priser för sin insats, förutom Stockholm Filmfestivals bronshäst vann hon exempelvis priset för bästa unga skådespelare på Australiens motsvarighet till Guldbaggegalan. Jag är väldigt glad för att jag får ta del av hennes skådespeleri, hon påminner om Jennifer Lawrence i både sitt utseende och sitt skådespeleri, och jag vill snart se henne igen.

Även de yngre barnen är alla väldigt bra, Nele Trebs (född -99) är ett namn att räkna med i framtiden. Det är nyanserade karaktärsporträtt där både de positiva och negativa sidorna är representerade. Jag känner sympati för tyskarna och det orsakar en del motsägande tankar och känslor hos mig som åskådare vilket säkert är Shortlands avsikt, att tvinga åskådaren till obekväma moraliska ställningstaganden. Hon berättar om efterspelet i ett krig där alla var förlorare men där filmens slutscener speglar hoppet, vi måste förstå vår historia för att aldrig upprepa den igen.

Drömskt kontra realism á la Flickan

Filmen har ett vackert drömskt foto som står i stark kontrast till de krigshärjande byggnaderna. Det är en suggestiv kameraföring som hela tiden dröjer sig kvar och filmen känns som en illusion, en ond dröm som barnen snart kommer vakna upp ur även om historien och skådespeleriet är väldigt realistiskt. Syskonens utsatthet är brännande och lämnar mig med en klump i magen. Det finns ett hot om sexuellt våld mot Lore och samtidigt svävar hennes sexualitet ständigt mellan raderna vilket resulterar i en oro för vad som kan ska hända henne. Problematiken kring sexualitet behandlade regissören i sin förra film "Somersault" med Abbie Cornish i huvudrollen.

Filmen påminner på flera plan om Debra Graniks "Winter's Bone" och kanske ännu mer om svenska "Flickan" från 2009. Flickan (som förblir namnlös genom hela filmen) lämnas av sina föräldrar, som väljer att åka till Afrika på volontärprojekt under en sommar, och den nioåriga flickan får ta hand om sig själv. Filmen består av ett oerhört vackert poetiskt bildspråk vilket förstärker känslan av att något otäckt kan hända den utsatta flickan.

"Lore" är en komplex film fylld av magiska scener som etsat sig fast i mitt minne. De många scenerna med vackra bilder utan dialog tar ibland fokus från historien och gör att filmen tappar fart. Med ett högre tempo hade filmen varit fulländad, nu når den en stabil fyra tack vare den nya vinkeln av kriget samt ett riktigt girl power-porträtt att bära med sig resten av livet.

Betyg: 4/5

Recensionen av Eskil & Trinidad publicerades 15/2 för Feministiskt Perspektiv.

Läge att höja barnfilmens status

Rebecca Unnerud har sett barnfamiljen "Eskil & Trinidad" som just nu tävlar på Berlins filmfestival. Hon ser en film som passar vuxna lika bra som barn och som besitter två starka kvinnoporträtt: en ensling spelad av Ann Petrén och tioåriga Mirja som är en fantastisk hockeymålvakt – i smyg.

Nu är filmfestivalen i Berlin igång och "Eskil & Trinidad" av Stephan Apelgren är uttagen till tävlan i barnfilmssektion "Generation Kplus". Samma kategori som "Isdraken" tävlade i förra året. "Isdraken" fick bra kritik hemma i Sverige men inte särskilt stor massmedial uppmärksamhet medan den utomlands prisades och blev en internationell snackis (den fick dock senare en Guldbagge på årets gala för ”Bästa visuella effekter”). Det är dags att höja den något marginaliserade barnfilmens status – jag tänkte börja nu.

Eskil (Linus Oscarsson som gör sin filmdebut) är elva år och flyttar runt mellan kraftverken i övre Norrland med sin pappa Roger (Torkel Petersson) som lagar turbiner. Det spelar inte längre någon roll vart Eskil flyttar för varje ny by innebär samma sak:

"Det heter något på finska o ligger vid älven. Där finns ett kraftverk och ett hockeylag där jag måste spela. Det finns det alltid…".

Denna gång flyttar de till stället där hans pappa en gång i tiden var en framgångsrik ishockeymålvakt och Roger vill självklart att Eskil ska gå i hans fotspår. Eskil är i själva verket totalt ointresserad av allt som har med hockey att göra och bryr sig mer om båtar. Hans danska mamma Mette (Iben Hjejle som nu är aktuell med teveserien Dicte) har flyttat tillbaka till Köpenhamn och hans slits mellan lojaliteten till sin pappa och längtan efter att få träffa sin mamma. Med två frånvarande föräldrar tyr han sig till klasskompisen Mirja (Saga Midfjäll) och Trinidad (Ann Petrén), en särling som bygger en båt för att kunna segla till Karibien.

Rookien Linus Oscarsson är verkligen ett fynd, han bär filmen på sina späda axlar och spelar lillgamla Eskil som om han inte gjort annat. Saga Midfjäll påminner utseendemässigt om en blond Madicken och har fått en väldigt intressant roll som påminner mer om Pippi än Madicken. Det jag gillar med karaktären Mirja är att hon ser typiskt ”flickig” ut med långt, ljushårigt hår och är vän till sättet, det vill säga hon är ingen karikatyr av en pojkflicka. Hon är helt enkelt ett barn som har hockey som sitt största intresse och visar sig vara en stor talang.

Hockeytränaren (Jonas Inde) och Eskils nya lagkamrater hoppas att Eskil ska vara den nya frälsaren som ska rycka in och rädda laget som inte vunnit på evigheter. När de blir varse om att Eskil är dålig på hockey tar Mirja hans plats vilket Eskil är tacksam över (resten av byn, däribland pappan, tror dock att det är Eskil som står i målet). Inde står för flera roliga scener på och runtomkring hockeyrinken och det är synd att han inte är med i fler filmer, senast kunde vi se honom i underskattade Någon annanstans i Sverige (som jag recenserat i Feministiskt Perspektiv) och i UR-dokumentärsserien Jonas Löfte som handlar om hans erfarenheter av att leva med alkoholproblem och bipolär sjukdom.

Eskil söker sig till Trinidad, en ensling som är ökänd på byn för att hon sägs äta barn. Hon bor i ett skjul där hon bygger en båt, sedan några år tillbaka, som ska ta henne till Trinidad. Hon är alkoholist och kristen, hennes förhoppning är att få med byns församling på båten eftersom hon tror att Guds vilja är att lämna Sverige och Norrland för Karibien. Trinidad går inte att sätta in i ett fack: hon känns i ena stunden galen medan hon i den andra är vettigare än de flesta. Hon spelas trovärdigt av en genialisk (som alltid) Ann Petrén.

Kuf/särling är en roll som annars inte tillskrivs kvinnor och det är oerhört befriande att denna karaktär får så stort utrymme i filmen. Jag tror att det här är en roll som Petrén kan få en guldbaggenominering för, men då måste vi (kritikerna) ta barnfilmen på allvar för att juryn överhuvudtaget ska beakta filmer som denna. När jag var 14 år så kom "Tsatsiki, morsan och polisen", en underbar film som älskades av publik och kritiker, vuxna och barn. Den vann en mängd priser, bland annat de tyngsta guldbaggarna som bästa film, bästa regi och bästa manus, så bra är inte Eskil & Trinidad men jag tror att den har potentialen att nå en stor och bred publik. Filmen har djup och tar upp viktiga ämnen samtidigt som den är ett visuellt äventyr med många spännande scener. Den är, som nämnts, fylld av djuplodade karaktärer men Torkel Peterson och Iben Hjejle har, som de ganska osynliga föräldrarna, inte fått så mycket material att spela med och blir ointressanta i periferin.

Att barn- och familjefilmer inte har samma status som annan spelfilm är inte något unikt för just filmen. I litteraturen, teatern och andra konstformer är det samma sak: det skrivs och pratas generellt inte om sådant som först och främst har barn som målgrupp. Det är fint när människor i alla åldrar kan mötas genom en film, det är ju genom möten över gränser som film verkar allra bäst. Jag tänker se filmen igen när den har premiär, denna gång med mina sexåriga syskonbarn som jag tror kommer bli hänförda när de ser "Eskil & Trinidad".

Lycka till i Berlin!

Betyg: 4/5