2011

Det har kommit fram att Spotify kommer begränsa sin gratisversion.


"Efter de första sex månaderna får gratisanvändarna lyssna på musik tio timmar varje månad. Ungefär 200 låtar, med andra ord. Varje låt kommer dessutom bara att kunna spelas fem gånger."


Detta ledde till att många blev upprörda. Nästan löjligt upprörda. Jag menar... 100 spänn i månaden är väl inte speciellt mycket pengar för att få tillgång till musik? Inte för standardsvensson iallafall.

Jag har under tiden alla gått över till Spotify fortsatt att utvidga min musiksamling. Det mesta jag gillar finns dessutom inte på Spotify. Jag är väl uppe i en 3 TB med musik just nu. Min mapp med mina absoluta "just-nu"-favoriter streamar jag till jobbdatorn, iPhone (jailbreakad så klart... annars blir det jobbigt) och det kostar mig nada stålars.

Ett exempel på hur dåligt det är med musik för den "stora massan" är när småbarn vid namn Newkid släpper låtar som heter "Baby". Om ni vill veta vad jag menar så får ni googla fram den för fuck no att jag länkar till skiten. Man vill liksom bara slå honom när man hör den. Det är musiken som ackompanjerar en intelligensbefriad generation.


En kollega på jobb berättade om att han fått en paket med "kroppsvårds"-produkter av sin fru. Det innehöll tydligen en rakapparat av den dyrare sorten, inte bara en... utan flera krämer (ögonkräm?!?!, ansiktskräm, dagen-efter-kräm blablabla), badoljor, en kräm före rakning, en kräm för efteråt och en massa annan skit.

Vi skrattade åt honom ett tag där vi satt runt bordet. Vi gratulerade honom sedan till den fjolligaste presenten någonsin. Mer skratt.

Han blev lite sur där ett tag. Förklarade att rakapparat minsann inte var fel (erhm... JO!). Krämerna var hur bra som helst! För att poängtera så stack han fram hakan över bordet.

"Här, känn på min kind. Känn så tight maskinen rakar!"

*SMACK!*  <-- Vänskaplig lavett från mig.

"AJ! Vad faaaan." sa han och såg arg ut.

"Skärp dig för helvete." sa jag.


Idag har vi haft en speciell gäst i studion som tog med sig en liten äcklig hund. Den for omkring här som ett litet dampo och skällde. En sådan där lite golvmoppsliknande kaxig hund som väldigt snabbt blir irriterande. Speciellt med det där gälla småhundsskället som skär i öronen.

Vaff! Vaff! Vaff! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! VAFF! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! Vaffvaffvaffvaff! *springaspringa*

Matte stod i sångbåset. Varje gång hon kom ut påpekade folk i studion att den där hunden skällde lite väl mycket... då log hon bara det där sömniga fånleendet bara hundägare kan ha och sa saker som:

"Liiiiiillen är så uppspelt! Titta som han gillar att röra sig! Titta på honom... är han inte sööööt? Vem är duuuktig? Vem är mattes lilla älskling?"

Vaff! Vaff! Vaff! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! VAFF! *vifta på svans* vaff! *vifta på svans* VAFFVAFF! *vifta på svans*

Han är inte söt. Han är jobbig. Man vill bara döda honom.

Matte tog en klunk vatten och gick in i sångbåset igen. Dampohunden började fara fram och tillbaks igen som en byfjåne på speed. Rgntudjooooo... ! ! !

Ungefär där fick jag nog. Jag gick ut i korridoren, vilket hundkräket direkt la märke till och kom vilt skällande farande mot mig. När "lillen" hade några meter kvar så böjde jag mig framåt ned mot honom och vrålade högt som fan "HÅLL KÄFTEN DITT ADHDMONGO!!!!!" rakt i ansiktet på den lilla störiga jäveln. Vi snackar alltså ett kort, högt vrål från min sida samtidigt som jag spände blicken i det lilla aset.

Den lilla hunden blev - om möjligt - ännu mindre och började backade så att klorna skrafsade på parketten. Som en bakåtrivstart. Han for snabbt som fan upp på soffan i loungen och la sig skakandes bredvid mattes tröja.

Bra. Rör du dig därifrån blir det fotboll.

Kristoffer och hans sambo skiljde sig. Det blev bråk om hunden Totte. Detta gjorde att Kristoffer faktiskt bemödade sig att dra det hela vägen till domstol om "vårdnaden" om Totte.

Öh... va?!

Kristoffer gick - på riktigt! - till rätten för att slåss för sin del i chihuahua-shihtzun Totte. Det självklart åt helvete och Kristoffer inte bara förlorade målet, utan blev tvungen att betala sambons rättegångskostnader på 30.000 spänn. Det hela tog dessutom 1,5 år! För en hund!

Kristoffer bryr sig inte om pengarna, säger han. Han bryr sig bara om hunden (yeah, right). Nu fick han ju gråta ut i Aftonbladet i en liten artikel så han fick iallafall någon uppmärksamhet för de där 30.000 kronorna.

Det hela säger mig en hel del om Kristoffer. Han lyckades, med hjälp av hundtvisten, smeta sig kvar i sitt stackars ex liv i hela 18 månader. Jag slår vad om att han är en riktigt needy jävel.

Vilken otrolig mes. En mes som dessutom är 30.000 kronor fattigare. Justice have been served, med andra ord.